Maskrosbarn

Våra tomma leenden

Flickan låg på marken nedanför gångbron. Hennes armar och ben var vridna i underliga vinklar. Håret låg utspritt som en solfjäder runt hennes huvud och ögonen stirrade oseende ut i luften. Hon var död.

-Och sen kom han in och jag ba helt paff asså... Jag pladdrar upprymt på. Skrattar ibland, skuttar fram I korridoren och lotsas som om allt är perfect, och det är det ju så länge ingen ser.

Nora tar min arm, hon leer. Jag leer tillbaka. Lustigt det där med leenden. I böcker står det att man kan se om någon fejkar. Men det är inte sant, det är aldrig någon som ser.

-Vi går upp på taket, avbryter Nora mig plötsligt. Hennes spinkiga kropp som borde få henne att se liten ut lyser av energi och glädje. Dom honungsbruna ögonen glittrar och får henne att verka odödlig.

Tre trappor upp, och så en specialtrappa, sedan är vi uppe på taket. Nora går direkt fram till kanten och lutar sig ut över räcket. Vinden rycker tag i hennes tjocka, mörkbruna hår. Hon skrattar. Jag önskar att jag kunde vara lika modig och perfect som  om hon är. Men det enda jag kan tänka på är takanten. Hur den drar i mig, lockande. Hur lockande det mörkret kan vara. Så förlåtande.

Noras skratt dör ut i vinden och en skugga drar över hennes ansikte.

-vet du vad jag önskar? Hon fortsätter utan att vänta på svar, jag önskar att jag kunde förvandlas till en fågel och flyga iväg, långt bort från allt. Hon tystnar. Jag får en känsla av att det inte är mig hon talar till. 

-Nora? Jag hör själv hur osäker jag låter. -Mm, mumlar hon. -Funderar du... funderar.. jag tar ett djupt andetag,  börjar om. -Funderar du någonsin på att hoppa? Nora svänger runt. De honungbruna ögonen är uppspärrade. Skrämda. -vadå hoppa?! Vad menar du? Nästan skriker hon. Blicken flackande. -näe, eh inget, jag b-bara... stammar jag. -säg ALDRIG så mer! Hon kramar om mig, hårt. sedan bryts förtrollningen och Nora hasplar ur sig något om att hon måste gå samtidigt som hon småspringer ner för trapporna. Det knyter sig i magen. 

-vi ses imorron, orden blir hängande i luften. Jag står ensam kvar på taket med en lögn. 

Hur kom jag hit? Fötterna känns tunga när jag går upp för gångbron. Väskan glider ur min hand och landar med en lätt duns vid broräcket. Mina händer darrar. Jag balanserar på kanten men kan inte titta ner, vågar inte. Ångesten kramar om mig som en tung svart filt. Den kramar så hårt att jag inte kan andas. Och det enda som kan få den att släppa är att jag hoppar. 

-bolibompa bolibombompa bolibompa! Det surrar i bakfickan. Någon ringer. Det är mamma.

-hej älskling, hur är det? Hörs hennes varma röst. Jag har lögnen på tungan men den kommer inte ut. Det stockar sig i halsen. Plötsligt så brister det bara, som när man öppnar luckan till en damm. Utan att titta ner jag hoppar ner på bron och sjunker ihop med ryggen mot broräcket. Gråter i mobilen.

Jag tittade aldrig ner från bron men om jag hade gjort det hade jag sett flickan som låg på marken nedanför gångbron. Hennes armar och ben var vridna i underliga vinklar. Det tjocka, mörkbruna håret låg utspritt som en solfjäder runt hennes huvud och dom honungbruna ögonen stirrade oseende ut i luften. Hon var död.