Från min topp blickar jag mot fjällväggen på Nissontjårro, snön som föll i natt har draperat bergsskrevorna. Vinden har tilltagit och det går vita gäss över Tjuonajavri. Jåcken ryter fram vattenmassorna genom en gorsa, vattenströmmen polerar stenarna blanka. En regnbåge har slagit sin ring från ena sidan av dalen till den andra, lyser i gult, rosa och turkost. Mitt i den förser sig fjällrenar med lavar och gröna växter från naturskafferiet. Ibland smälter de in i växtligheten med sin kamouflagefärg, endast de höga hornen avslöjar dem när de hastigt tittar upp och vädrar.
Temperaturen har sjunkit de senaste dygnen, hösten har gjort entré. Dofterna är mättade av mossor, lav och förruttnelse. Övergödningen kommer från de rikliga vattenflöden som har ökat år efter år vilket har skapat sankmark där det tidigare var blomstrande örtesängar.
Counavaggi lyser i färgstark palett med Ripbär som flockas bland Mossljungen och trängs med Dvärgbjörken. Polarullens vita tussar vajar i vinden, under hukar Björnbrodden och Fjällarven i lä. Fjällkvannens krona höjer sig över mängden, de stora flikiga bladen fästa på den röda rabarberlika stammen likaså. Fjällglimmens stjärnformade rosa blommor och den vita renlaven, bäddar in dalen inför den stora vintervilan. Några få eftersläntrande Fjällklockor böjer sig inför vinden som för en sista ringning, till tack för sommaren.
Det varma klimatet har påverkat fågellivet, förr fanns flera arter som jag inte sett på flera år. Korparna finns i alla fall kvar, liksom Fjällripa, Ljungpipare, Blåhake, Fjällvråk och Kungsörn. När det är lämmelår jagar även Fjällugglan, med sin skarpa hörsel kan den även jaga bytesdjur under snötäcket.
Vi står här, minnen från den senaste inlandsisen. Permafrosten har gjort oss beständiga fram till nu. Värmen förändrar förutsättningarna utan att jag kan påverka, endast stå här och låta det ske. Det kan gå för oss som det gjorde för Veslemannen häromdagen. Jordskred har avlöst varandra under några år innan allt rasade samman. Dånet från stenmassorna ekade genom dalarna.
De små prickarna rör sig långt nere på stigen mot Nissonjåkks kanjon upp mot Paddustivja. En eld skickar röksignaler som rör sig mot mig, genom porten in över Lapplandsfjället. En efter en vänder sig prickarna mot mig i högtidlig hälsning, ibland bildar de en rad mitt i portvalvet, men de lämnar alltid en prick längst bak.
Jag förundras över enkelheten i att stå alldeles bergfast och stilla, ändå erfara så mycket aktivitet och rörelse. Det är en ynnest att få vara en del av denna fantastiska fjällvärld, följa årstidernas gång. Norrskenet som drar in med vintermörkret och dalens spirande grönska när ljuset återvänder på våren. Då smälter snön på glaciärerna och jåkkarna flödar, i naturen går aktiviteten på högvarv. Stilla blickar jag ut över det som är vårt, här vill jag vara.
