FÅNGAD

Gungställningens rostiga kedjor rasslar när stormbyarna sliter tag i allt som står i vägen. Alva Becker drar upp jackans dragkedja den sista biten och trycker ner mössan så långt hon kan. Regnet tilltar och på bara några minuter är hon genomvåt. Till höger om henne, i den täta granskogen, brakar det till. Alva vrider snabbt upp ansiktet från marken, ser hur träden svajar kraftigt. Hon måste hem, snabbt.

Andfådd och skakig efter en snabb springtur öppnar Alva dörren till trähuset på Vargstigen tolv. Det doftar pizza och från vardagsrummet hörs det hemtrevliga ljudet av sprakande lågor i kaminen.

"Vad blöt du är", utbrister mamma som kommer ut i hallen med en hopvikt dagstidning under ena armen.

"Det regnar", svarar Alva medan hon kliver ur kängorna och prydligt ställer dem i skostället. Jackan tar hon med sig in i badrummet, där golvvärmen borde hjälpa till att torka den.

I ugnen står en pizza på värmning och vid köksbordet sitter pappa, djupt försjunken i något på datorn. Hans panna är veckad och de rektangulära glasögonen har glidit långt ner på nästippen. Först när Alva öppnar ugnen för att ta ut sin pizza reagerar han på att hon är hemma.

"Gick kursen bra?" frågar han utan att slita blicken från skärmen.

"Ja, vi lärde oss hur man ska fotografera vilda djur på bästa sätt."

Pappa hummar något, ropar till mamma efter ett lösenord han glömt bort. Några sekunder senare står hon i dörröppningen. I ena handen håller hon en påbörjad halsduk och i den andra ett rött garnnystan. Hennes ljusa hår har börjat få gråa inslag och rynkorna kring ögonen vittnar om att glansdagarna är förbi.

"Förresten så har du fått brev igen", säger pappa och ser på Alva med en finurlig blick.

Mamma som var på väg att gå stannar upp igen, vänder sig om.

"Någon måste tycka om dig väldigt mycket", säger mamma med ett stort leende. "Det måste ha kommit minst fem brev de senaste veckorna?"

Alva ignorerar mammas kommentar. Hon sneglar mot änden av köksbänken där dagens post vanligen hamnar och ser ett mörkt kuvert överst. Pizzan börjar smaka illa och känns omöjlig att svälja ner. Med hjälp av alldeles för mycket läsk lyckas hon pressa ner tillräckligt många tuggor för att pappa inte ska ifrågasätta varför hon inte äter.

Kuvertet är tjockt och strävt. Alva vänder och vrider på det utan att finna någon ledtråd till vem som är avsändaren. Hennes egen adress är en datautskrift i etikettformat.

"Tack för maten", säger hon till pappa innan hon snabbt kilar iväg mot sitt rum på övervåningen.

Med fumliga fingrar får hon upp kuvertet. Hjärtat slår hårt. Fast än hon redan vet vad kuvertet kommer innehålla håller hon andan när hon plockar ut innehållet.

Under sängen har hon gömt en anteckningsbok som hon nu sträcker sig efter. Mellan bladen ligger sönderklippta bokstäver och bilder. Vissa av delarna är skrynkliga efter att ha pressats ihop till små bollar och slängts i papperskorgen. Det var innehållet i de första kuverten som kom, det som låg i hennes skåp i skolan och det som hon hittade i sin jackficka efter förra lördagens fotokurs. Alva reagerade inte speciellt mycket på det första kuvertet, trodde bara att någon lagt det i fel skåp och därför åkte det i soptunnan när hon kom hem. När det andra kuvertet dök upp blev hon lite rädd eftersom någon sökt upp hennes fotokurs och obehaget inför det okända fick henne att kasta även det.

Breven har fortsatt att komma, ett för varje dag. Ibland har de kommit i brevlådan, andra gånger har de varit utplacerade på ställen där Alva inte kunnat missa dem. När hon hittade det tredje brevet fastklämt på pakethållaren tog hon med det in, hällde ut de trasiga pappersbokstäverna på golvet och började gräva i soptunnan efter de tidigare breven.