En stormig sommarnatt i djupaste skogen sker den värsta tågolyckan i modern tid. Alla ombord dör utom Linus. Veckor efter olyckan dyker han upp svårt medtagen och med påstådd minnesförlust.
Flera år senare är han oförklarligt rik och ägaren av ett l...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Det korta, avbrutna telefonsamtalet andas panik och får mannen att köra alldeles för fort längs de isiga skogsvägarna. Det är midvintertid och norrskenet böljar purpur och grönt över natthimlen. Framme vid huset är tystnaden total.
Han hittar småflickornas sargade, rivna och bitna kroppar övergivna i sina sängar. Mamman är bortkastad som en trasa; utsläpad, övergiven och uppsprättad från sköte till hals. Hon ligger öppen och blodig för rovdjur, med inälvorna utslitna i samma stund hjärtat slutade slå. Den halvårsgamla pojken saknas.
Under den spöklika himlen följer han de svarta blodspåren i snön tills han finner sin brors avslitna huvud som stirrar på honom med ögon skrämda in i döden. Där och då svär han vid sitt liv att spåra upp och hitta den bortrövade pojken, men spåren försvinner ut på isen som ligger mörk och blankfrusen.
MOT DÖDEN FÄRDAS
Tåget krängde. Han rycktes ur sömnen och satte sig häftigt upp från sitt nedhasade läge. Hjärtat dunkade och andningen var tung. Av gammal vana trevade han med handen bakom ryggen för att känna efter om där fanns en utväxt. Så såg han att mannen på platsen snett emot hade slutat skriva på sin laptop och iakttog honom över kanten på skärmen. Generat drog han tillbaka handen.
"Mardröm?" frågade mannen. Han bet i en penna och den vippade i takt med orden. "Du gnyr som ett djur i sömnen. Jag kan bara inte komma på vilket."
I stället för att svara mannen drog han mössan längre ner över öronen och stirrade ut genom tågfönstret.
Utanför rusade knappt synliga trädstammar förbi, tätt ihop bildade de en suddig gräns mot den vildvuxna granskogen bakom. Tåget for fram längs inlandsbanan, genom ett av Sveriges mest obefolkade områden och det var nästan midnatt. Det var den tid på året när solen stod som högst och nätterna var som kortast, men regnmoln hade lagt ett tungt lock över den annars ljusa sommarnatten.
Drömmen vägrade lämna honom och låg kvar som en våt filt över alla försök till vettiga tankar.
Trött lutade han huvudet mot fönstret. Stora, våta regndroppar slog mot utsidan, tills de helt täckte glaset och gjorde sikten grumlig. Han kunde inte hjälpa det, han var tvungen att svälja några gånger för att bli av med en bismak som inte fanns där.
Han kastade en förstulen blick mot mannen bakom laptoppen, noterade den mörka kostymen, skjortan, slipsen och det kortklippta håret, och lät blicken vandra vidare till Claudia. Visst var det Claudia hon hade sagt att hon hette?
Vid förra stationen hade hon stigit på deras vagn, den sista i tåget, ursäktat sig och klivit upp på sätet med skorna på, för att slänga upp väskan på bagagehyllan. När hon satte sig hade hennes mobil ringt och hon hade svarat med sitt namn. Han kunde ha fel, hon kunde lika gärna ha sagt Delia eller Julia? Fast det hade slutat på -ia, det var han säker på.
