Outsiders

Prolog.

****

Det var lite skrämmande nästan, det där.
Skrämmande hur ouppmärksam hon var, hur enkelt det blev för mig att veta allting om henne, iallafall nästan.

Jag visste vart hon bodde, vart hon gick skola och att hon återvände till områdets lilla lekpark som var ödelagd efter mörkrets inbrott.

Utöver det förstod jag också att hon inte hade några vänner, även att någonting tyngde ner henne när hon smygrökte cannabis vid gungorna som knakade vid beröring. Min närvaro gick fortfarande obemärkt förbi, trots att det hade gått fjorton dagar sedan första gången jag följde hennes spår.

Jag betraktade hennes långa blonda hår som hängde över den slitna skinnjackan hon alltid bar, doften av cannabis smög sig till min näsa och jag förstod att även denna kväll var tung för henne.

Någonting drog mig till henne, jag ville lämna mitt gömställe bakom busken och gå fram. Men hon skulle förmodligen springa iväg.

Fast å andra sidan verkade jag och hon vara samma kaliber, outsiders. Varje dag gick hon ensam till och från skolan, inga kompisar knackade på dörren på helgerna och fester tvivlade jag hon gick på.

Hon mådde dåligt, det gick inte på något sätt att förneka. Varför hon mådde dåligt ville jag veta, jag krävde att få veta mer om henne.

Jag tog ett djupt andetag. Fan, sånt här skulle ju upphöra, tänkte jag för mig själv. Mycket försiktigt klev jag fram från mitt gömställe och styrde stegen helt normalt mot den lediga gungan bredvid henne.

Självsäkert satte jag mig ner, hon sneglade skeptiskt på mig.

" Är det inte nu du ska springa iväg och vara rädd?" Frågade jag med ett skämtsamt skratt. Hon var kall, hård och fryst i blicken.

" Om du tänker skada mig så gör det bara, jag bryr mig inte." Sa hon, nästan fräste. Respektlösheten triggade mig, men jag gav henne en oroad blick.

" Varför sitter du här ensam? Med en joint?"

" Lugn och ro." Svarade hon och räckte fram den halvrökta fimpen. Jag tog emot den och inhalerade ett djupt bloss innan jag lämnade tillbaka den.

Mitt haschrökande hade legat på hyllan sedan många år tillbaka, men det spelade ingen roll alls.

" Jobbigt hemma?" Frågade jag.

" Jobbigt vart jag än är." Suckade hon och tittade ner mot sanden. Hon var vacker, jag förstod inte hur en tjej som hon satt ensam i en lekpark sent på kvällen.

Hennes diamantformade ansikte, vassa käklinjer, bruna ögon och fräknarna som prydde hennes kinder gjorde henne verkligen sagolikt vacker.

" Daniel." Sa jag och sträckte över min hand, återigen fick jag en skeptisk blick. Men hon tog sin hand i min trots det.

" Alicia." Sa hon och blåste ut ett stort rökmoln ur sin mun.

Vad jag än skulle behöva göra, så skulle hon bli min. Hur långt jag än skulle behöva gå, så skulle hon bli min. Så var det bara.

Ju längre jag tittade på henne, desto mer störd blev jag. Jag försökte behärska mig, men hon var verkligen någonting annat.

" Nåväl, samma tid imorgon?" Frågade jag och ställde mig hastigt upp. Hon mötte min blick, reste ena ögonbrynet och log lite smått.

" Okej." Gav hon som svar. Jag gav henne ett leende innan jag vände mig om och styrde stegen mot den asfalterade gångvägen en bit bort.

Kvinnor, tjejer, flickor. Ja, en jävla drog är vad dem är.

________________