Förbjudna läppar

Kapitel 28

"Vad handlade det där om?"

Jag rycker på axlarna som svar, eftersom jag har ingen jävla aning. Andrea är mycket lugnare nu än för några minuter sedan. Scarfen har åkt ner på vissa ställen och avslöjar det rödlila märkena.

"Gud, vad jag är hungrig." säger hon och gäspar samtidigt. "Trots det har jag ätit frukost. Frukosten var utsökt. Nej, det är inte Mattie jag pratar om. Du vet hans syster Victoria? Hon gjorde iordning en stor fruktsallad med alla möjliga sorters frukt. Och visste du att de har en egen apelsinpressare? Inte en såndär billig, utan en sån på hotell. Det var världens lyx och-"

"Andrea." avbryter jag och ger henne en arg blick. "För det första, ingen bryr sig. För det andra, jag trodde du sa åt mig att dra åt helvete för en liten stund sedan."

Hon viftar lättvindigt med händerna så de nymålade naglarna avslöjas. "Ja, men det var då. Det här är nu." Det får henne att skratta. Därefter gnuggar hon sig i ögonen och gäspar ännu en gång.

"Trött?" undrar jag samtidigt som min hjärna försöker pussla ihop vad som pågår.

"Du anar inte. Det känns som jag inte sovit på veckor. Och mitt huvud gör ont. Kan jag inte bara få lägga mig ner och dö? Åtminstone sova några år."

Nu vänder hon blicken mot mig, och eftersom vi sitter bredvid varandra går det knappast att missa det uppenbara. Mitt försök till ett vänligt leende försvinner lika hastigt som blixten slår ner. Genast böjer jag mig fram, tittar närmre och vill bokstavligen knuffa in henne i en vägg. Med en arg gest fattar jag tag om hennes handled.

"Du följer med mig till badrummet." morrar jag och drar upp henne från stolen innan några protester lyckats komma ur hennes mun.

Det är Matties fel. Alltihop. Och jag kan inte fatta att jag var så oansvarig att lämna henne ensam med honom. Hur kunde jag vara så självisk? Jag anade ju redan vad som var påväg att hända. Varför lät jag det då vara? Idiot.

Vi går in till närmaste toalett. Jag vrider om låset, sätter armarna i kors över bröstet och stirrar stint på henne. Hon står där, skrattar igen som om det vore det roligaste i hela världen.

"Vad?" frågar hon sedan.

"Vad? Är det allt du har att säga?!"

I ren ilska drar jag henne mot mig och vrider om hennes kropp så hon står öga mot öga med sin egen spegelbild. Nu måste hon se de ögon som avslöjar den röda nyansen. Det är inte alls så farligt rött som man först kan tro, men jag kan tänka mig att mycket har redan försvunnit ur hennes system.

"Att komma till skolan hög är inte något att sträva efter!" väser jag upphetsat. "Humörsvängningar, trötthet, hunger, röda ögon... Det är uppenbart att du tog lite i morse, visst gjorde du?"

Hennes uttryck förändras till irriterat. Argt. Jag vet att speciellt hunger och trötthet är tecken på nybörjare. Oftast sker det de två, tre första gångerna. I ettan hade vi ett grupparbete om droger. Tack gode gud att jag faktiskt strävade efter att ha bra och informativ fakta.

"Visst gjorde du?" upprepar jag lika förargat som tidigare, men mer bestämt.. Hon skakar hopplöst på huvudet, och skrattar irriterat. Som om alla känslor är blandade med varandra.

"Du har fan inget med det att göra." säger hon och härmar mig genom att korsa armarna över bröstkorgen. "Och tänk om jag gjorde det? Vad spelar det för roll? Mattie lovade att ta hand om mig."

"Åh, och du litar på honom?"

"Ja! Förresten har det gått ett tag sedan jag prövade. Det håller på att försvinna nu. Det var bara en test, okej? Han ville att jag skulle göra det."