Mon chéri |✓

Kapitel femton

"Aldrig, varför tror du det?" Säger han snabbt. Något i mig mörknar och klumpen i magen är som ett regnoväder.

Bry dig inte.

Jag vänder på mig så att jag ligger med ryggen mot Tristan. Det bränner innanför ögonen. Jag blundar och håller andan. Aldrig att jag börjar gråta nu.

Sedan blir allt svart.

•••

Nästa gång jag vaknar är det morgon. Jag kollar mig över axeln och ser att jag är ensam i sängen.

Han är borta, såklart.

Jag ställer mig upp och gnuggar mig i ögonen som är stel av alla salta tårar.

Grät jag i sömnen?

Mina fötter beger sig till köket. Inne ser jag hur Sofie står och lagar något. Jag smyger mig lite fram för att se vad hon lagar.

"PANNKAKOR!" Tjuter jag när jag ser hur den steker i järnplattan. Sofie hoppar där i mot en meter upp i luften och skriker till. Jag börjar skratta åt hur rädd hon blev.

"Du skrämde mig!" Skriker hon och andas andfådd. Jag bara skrattar och vänder mig sedan till pannkakorna.

Efter tio minuter så är alla pannkakor klara och hon lägger dem på köksön och tar sedan fram en tallrik plus bestick.

"Ska du inte ha?" Frågar jag henne. Hon vänder sig om och kollar på mig som att hon inte kan tro på vad jag säger.

"Får jag?" Frågar hon sakta. Jag nickar snabbt.

"Såklart! Du lagade ju maten!" Säger jag som om det vore en självklarhet. Hon tar ner en till tallrik från köksskåpet och drar ut besticks lådan och tar sina bestick.

"Om jag ska vara ärlig har det gått en riktig lång tid sedan jag åt pannkakor," erkänner hon och sätter sig bredvid mig.

Jag lastar på en pannkaka och hugger in.

Efter jag ätit upp min första så spärrar jag upp ögonen.

"Dem är ju såå goda!" Säger jag och lastar på en till. Hon ler bara till svar och verkar också njuta av dem goda pannkakorna.

Tristan.

Min varg påminner mig om honom. Förbaskade hund! Hur ska jag nu släppa tankarna om honom?!

Jag tar argt en till tugga.

Menade han verkligen det han sa igår?

"Sprang du in för att du var orolig?"

"Aldrig, vad får dig att tro det?"

Något brister i mig när jag får obehagliga flashbacks. Om han inte sprang in för att han var orolig, varför sprang han in då?

Var han svartsjuk?

På vem då?

Jag skakar lätt på huvudet.

"Vad viskade han till dig igår?" Frågar jag Sofie som genast spänner sig. Hon harklar sig.

"Öhm...vad pratar du om?" Säger hon avledande.

"När du skulle gå ut från rummet igår så viskade han något till dig. Vad?"

"Viskade han något till mig? Njaa, jag tror att du drömt det," säger hon och ger mig en nervös blick. Jag rynkar på pannan.

"Hur kan jag då minnas det så klart?" Frågar jag henne och hon flyttar på sig på stolen av obehag.

"Vissa drömmar kan man minnas klart, om vi tar ett exempel när jag var fem. Jag minns klart och tydligt att jag drömde om monster den kvällen,"

Något inom mig säger att hon ljuger.

Det kan inte varit en dröm, eller?

•••

Kort kapitel jag vet.

Draama!!

Vad tycker ni om kapitlet?

Puss och Kram!