2 Words 1 Finger

11

Jag springer och springer. Till slut kommer jag till mitt skåp. Jag öppnar skåpet utan att riktigt veta varför. Plötsligt känner jag en hand på min axel och där står Matilda med ett medlidande smil.

Just när jag ser henne där med ett förstående ansikte så kan jag inte hålla inne mina känslor. Jag märker att mina knän viker sig och jag faller ihop på golvet. Jag ser hur jag begraver ansiktet i händerna. Känner när jag blötlägger dem med rinnande tårar. Hör hur jag hulkar och kipar efter luft. Matilda böjer sig ner och kramar om mig där på golvet.

- Kom, vi åker hem till mig, viskar hon i mitt öra och jag känner även hur hon håller ett stadigt grepp om min midja och leder mig ut ur skolan.

***

Jag ser ner i den ljusbruna vätskan och känner mig alldeles tom. Det känns som om någon har slitit ut alla känslor, alla tankar och allt som identifierar mig från min kropp. Jag känner absolut ingenting längre. Jag vill inte känna något.

Efter att jag bölat i timmar i Matildas knä så finns det inga tårar kvar. Det känns som om allt inom mig rann ut med tårarna och lämnade bara mörker.

- Jag fattar om du inte vill prata om det, men jag tror det är viktigt att vi berättar för varandra, jag tror det kommer kännas bättre då, insisterar Matilda som sitter framför mig med händerna kupade kring hennes kopp.

Jag funderar på om jag ska berätta allt. Fast samtidigt vill jag inte det. Då kommer jag behöva känna något och jag orkar inte med det. Kan jag bara få bli ett med luften? Känna mig som en vind i atmosfären. Utan känslor. Utan krav. Bara bli ingenting.

- Vet du något om den där festen?

Jag skakar på huvudet.

- Okej, så varför har inte Anton berättat något?

Jag rycker på axlarna.

- Du är inte särskilt hjälpsam kan jag berätta för dig, snäser hon lite irriterat.

- Jag vill inte prata om det. Jag låter mer frustrerad än vad det var menat.

- Här är jag och försöker hjälpa dig! Men du vill aldrig ha hjälp! På senaste tiden så har du varit så jävla borta hela tiden! Alla andra märker det och ...

- Va? Jag avbryter henne med en förvånad röst. Vad menar du med alla andra?

- Jo ... alltså, hon tvekar lite. Alltså, vi har pratat en del om dig, jag och tjejerna. Vi fattar liksom inte vad som har hänt med dig, du är bara så borta!

- Så ni pratar bakom min rygg? Ja, det är klart ni gör! Vilka tror ni att ni är? ryter jag och stormar ut ur hennes kök.

Hon rusar efter och tar tag i min arm.

- Snälla, jag vill bara att allt ska bli bra, medger hon.

- Sluta låtsas, fräser jag och rycker tillbaka armen för att sedan dra på mig mina sneakers och lämna hennes lägenhet bakom mig.

***

När jag kommer hem så ångrar jag allt. Jag ångrar allt jag sa till Matilda. Hon förtjänar det inte. Hon försökte bara hjälpa mig och trots det så blir jag så tillbakadragen. Det är klart att dem andra undrar vad det är med mig. Jag har säkert missat så mycket att dem snart kommer sluta bry sig om mig. Kanske är det bäst. Om dem inte bryr sig kommer dem inte undra och då slipper jag ljuga. Jag kan inte fatta att jag ljuger för Matilda. Fast jag skulle aldrig kunna berätta sanningen. Jag skäms för mycket. Den där festen hände aldrig. Det är så jag måste tänka.

Kom genast, jag saknar dig;)

Anton skickar ett mess. Inte konstigt eftersom vi inte har sätts utanför skolan på hela veckan. Han måste undra vad han har gjort för fel och varför jag dissar honom. Jag kan nog inte dissa honom igen. Om jag måste gå till hans lägenhet igen så måste jag möta minnen som jag försöker radera. Hur ska det gå till? Jag kan inte träffa honom än. När jag träffar honom så måste det vara för att jag vill göra slut.

Kan inte, måste hjälpa mamma med en grej.

Jag inser att det är den sämsta bortförklaringen. Han fattar säkert att jag undviker honom.

Ungefär en trekvart senare så plingar det på dörren och jag tänker att det är Matilda. Lyckan sprakar inom mig och jag längtar efter att döda spänningen mellan oss. Säga förlåt.

Fast den lyckan kvävs direkt när jag ser Anton stå i dörröppningen.

- Hej, säger han med ett leende och kramar om mig samtidigt som han ger mig en puss på pannan.

- Hej, mumlar jag och försöker låta glad.

- Vad skulle du hjälpa henne med? undrar han precis som att han inte vet om att jag ljög.

- Alltså, det är fixat, säger jag med en skakig röst.

Han tar täten och går in till mitt sovrum och slänger sig på sängen. Han korsar benen och lägger armarna i nacken.

- Din säng är så skön, fast inte lika skön som min såklart. Han låter lite flörtig när han säger det.

Jag nickar bara som svar och håller mig minst en meter ifrån honom. Då inser jag att det är väldigt konstigt för honom att jag inte går dit han är och därför sätter jag mig motvilligt på sängkanten. Han tar då ett stadigt grepp om min midja och drar ner mig så att vi ligger bredvid varandra med hands arm liggandes under min nacke. Jag känner min puls flyga iväg och jag måste bita mig i läppen för att hålla mig stabil.

- Vad är det med dig? Du är alldeles stel, flinar han och jag är glad att han inte låter arg ännu.

Han lägger sig på sidan och kollar in i mina ögon. Då är han på väg att lägga sin fria hand på min kind och lutar sig närmare ...

- Stopp! tjuter jag.

Han reser sig upp och kollar förvånat på mig.

- Jag menar ... jag lovade Matilda att hjälpa henne med matten så eh ...

- Jag fattar, morrar han och stormar ut ur mitt rum.

Jag följer efter honom, men han har redan stängt dörren efter sig och lämnar mig ensam bland all stress, oro och ångest. Snart exploderar jag om jag fylls med mer av dem känslorna.

Okej, så jag inser att Alexia känner väldigt mycket stress och ångest i typ alla delarna, det kommer bli ändring på det snart. Har tänkt att en viss person i boken kommer göra henne väldigt glad och få henne att njuta av livet mer. Då kommer hon inse att hen är den rätta för henne. Kan ni gissa vem det är?

Rösta jäääääätte gärna på delen ifall ni gillade den och glöm inte att följa mitt konto (GurlWithoutLimits) ifall ni vill att jag går in och läser ärat senaste verk och lägger till den till min läslista.

//GurlWithoutLimits