Superheroes (pausad)

10 - Överraskningen - Theos POV

Luchen kom och jag såg henne sitta ensam vid ett matbord så jag passade på att be om ursäkt. Jag satte mig ner mittemot henne och då hon tittade upp för att se vem det var såg hon överraskad ut, som om hon inte trodde att någon skulle sitta där.

"Förlåt, jag menade inte att vara en skitstövel men jag har bara inte vant mig med att någon skulle vilja hjälpa mig." Någon bättre ursäkt kunde jag inte komma på. De enda som faktiskt visade att de brydde sig om mig var mina föräldrar och Carl.

"Det gör inget. Hur kommer det sig att du kommer hit till vår skola?"

Hon verkade inte sårad längre men frågvis var hon. Jag var inte riktigt redo att berätta för någon om det som hände men jag kände mig trygg med henne, vilket var otroligt konstigt för att jag har inte känt mig såhär trygg på länge så jag bara pratade på.

"Det var inte meningen att fråga, jag..." sade hon innan jag avbröt henne.

"Det gör inget, mina föräldrar dog för ett par månader sedan i en brand och jag flyttade hit för att bo med min moster och hennes man."

Jag var säker på att hon skulle se på mig med en sådan där blick som alla verkade ha då jag berättade om mina föräldrar, men hon hade inte det, hon sade istället:

"Min bror dog för ett par år sedan i en bilolycka, så jag antar att jag vet hur du känner, såklart inte exakt hur du känner men något dit åt. Men du, vi alla överlever på någon sätt, vi kommer nog aldrig att komma över att någon oss så nära är borta för evigt men vi klarar oss i slutändan, vi måste bara leva vidare och göra dem så stolta som möjligt, visst? De har hjälpt oss i vått och torrt, man kan väl säga att de är våra hjältar, haha..."

Jag bara tittade på henne och stirrade på hennes ögon medan jag tänkte att jag inte längre är ensam om hur jag känner och att jag har någon som faktiskt förstod mig.

"Du är nog helt okej trots allt" tänkte jag, men tydligen sade jag det rakt ut och steg upp för att föra bort maten på samma gång som skolklockan ringde in för nästa lektion.

Jag lämnade henne ensam vid bordet och ville sparka mig själv på smalbenet för att jag yttrade mig, bara jag kunde hålla ordning på mina tankar.
Jag var inte särskilt uppmärksam resten av skoldagen och då skolan var slut kom moster Claire med sin mercedes och hämte mig och vi körde raka vägen till Brooklyn.

Anledningen till att vi for till Brooklyn var att det hade gått exakt 4 månader sedan mina föräldrar dog, och deras advokat hade först ledigt den här veckan så han har inte varit tillgänglig för att läsa upp deras testament. Det gjorde egentligen inte mig något om det fördröjdes för det påminde bara om att de var borta, men jag var tvungen att ta tag i det förr eller senare.
Men jag for också för att jag ville besöka dem, jag har inte kunnat besöka dem sen begravningen men det kanske var på tiden att jag gjorde det.
Vi kom fram till flygplatsen och tog fram våra första klass biljetter och checkade in oss.

Väl framme i Brooklyn efter en lång, jag tyckte det , flygresa checkade vi in oss på ett hotell och vi sovde i separata rum, jag sade att det inte var något om vi var i samma rum, men hon insisterade på att jag skulle få ett eget rum, hon sade att hon vet att jag hellre skulle vilja sova ensam, men jag hade verkligen inga problem.
Nästa morgon hade vi möte med Mr. Thompson, han såg ut som alla andra advokater, han hade en dyr kostym, en svart portfölj och hans hår var kammat bakåt med någon aftershave i ansiktet som doftade som en död mus. Han var kanske i 40 års åldern och han verkade inte vara mycket äldre än vad mina föräldrar var.

"Hej, du måste vara Mrs. Rawlington och du måste vara Theo" Han och moster Claire skakde hand medan jag bara nickade lätt till honom. Han visade oss till ett mötesrum och rummet innehöll ett medelstort ovalt bord med stolar runt om, en platt tv och en kaffemaskin.
Han visade med handen att vi kunde sätta oss ner och det gjorde vi.

"Jag är så ledsen för dina föräldrar och din syster. Jag har deras testament här och de har sagt att de bara ville att Theo skulle närvara vid mötet, om du kan vara snäll och gå ut och vänta så kommer jag och talar med dig senare." hade han sagt till moster Claire. Hon såg lite förvånad ut men jag tror att hon redan hade räknat ut det, då hon själv visste att de inte var särskilt nära varandra.

Jag började bli nervös, varför ville de bara att jag skulle höra deras testament? Jag hade många frågor som virvlade i huvudet men Mr. Thompsons röst avbröt dem.

"Jag var en väldigt nära vän till dina föräldrar. Jag och din pappa gick i samma college och vi hade känt varandra sedan dess. Haha, du skulle bara se hur han rockade ute på fotbollsplanen, han var en tydlig stjärna medan jag alltid satt på bänken, din gamla farsa var nog allt en kämpe. Din mamma kände jag först sista året i college då din pappa började dejta henne, men vi har alla tre varit nära vänner sedan dess, det ska du veta."

Pappa hade ett foto i sitt arbetrum som visade på dem armarna om varandra som log mot kameran, han hade sagt att han och Mr. Thompson var mycket nära sedan college.

"Jo, tillbaka till ämnet. Jag är ledsen att jag inte hade kunnat boka en snabbare tid att ha vårt möte med jag kunde tyvärr inte komma med tanke på att jag hade ett otroligt viktigt möte i Hong Kong. Men de hade väldigt specifika regler."

Jag svarade inte men som tur var fortsatte han bara. Medan han talade tog han fram ett brev som såg skriven ut med mammas stil.

"Theo, dina föräldrar lämnade in det här brevet för ett par veckor före olyckan då de ville ändra lite saker i deras testamente."

Han gav mig brevet och jag tog emot det försiktigt och kunde inte ta bort ögonen från mammas kursiva handstil där det stod "älskade Theo".

Jag ville inteöppna brevet med honom i rummer eller med moster Claire, så jag stoppade brevet i bakfickan och gick ut ur rummet och sade till moster Claire att jag går till kyrkogårde. Hon nickade och gick själv in i rummet där mr. Thompson satt och väntade.

Det var inte svårt att hitta kyrkogården då jag hade varit där flera gånger förut för att träffa Carl men deras grav ligger lite längre bort vid ett gigantiskt ek, vilket jag tyckte var en otroligt perfekt plats för dem, mamma hade berättat att det var där pappa pratade med henne första gången, tänk er, på en kyrkogård, så jag var tacksam att de hade valt just den platsen för dem.
Jag satte mig framför deras gravsten och bara stirrade på bokstäverna som stod skriven "Diane Johnsson och Alex Johnsson, 27.5.2014, älskade föräldrar".
Är det inte meningen att jag skall gråta nu? Varför kan jag inte få fram de jävla tårarna för en gångs skull?

"Hej mamma och pappa" sade jag efter att jag hade suttit där i ett par minuter.

"Förlåt att jag inte har kunnat komma hit tidigare, men jag har bara inte kunnat..." NU börjar tårarna hitta sig fram, "jag saknar er så jävla mycket, varför händer det här just er? jag borde ha varit med er.." jag kunde inte säga mer innan hela mitt ansikte var fullt av tårar.

"jag har flyttat in med moster Claire, hon och Peter är schyssta, varför har ni inte berättat att de var rika? haha, men i alla fall, jag har börjat på en skola också, och jag måste säga att jag har kanske hittat dina ögons tvillingar mamma, men de påminner så mycket om dig...." jag satt och skrattade lite för mig själv och det kändes faktiskt som om jag talade med dem.

"Hon är vacker... som du var mamma" och det var det sista jag sade innnan jag steg upp och började gå tillbaka mot grinden.