KAPITEL 22
Någonstans djupt inom mig har jag nog trott att Samantha skulle be om förlåtelse och bli min vän igen, men två dagar har gått utan att hon gett mig så mycket som en blick. Varenda timme sedan Sams klargörelse har varit hemsk. Hela skolan hatar mig, känns det som iallafall, förrutom Nathaniel och Natalie. Jag är evigt tacksam för att jag har dom två. Jag har någon att prata med, jag behöver inte sitta själv på lunchen och det händer då och då att dom får mig att skratta,
Och så har jag ju mina föräldrar, dock så är båda helt förkrossade. Min mamma är förkrossad över att Skyler inte var den gentleman hon trodde att han var. Hon går hela tiden omkring och säger "men har skickade ju blommor!". Jag förstår henne, för jag undrar också varför i helvete han skickade blommor! Blommor! Snacka om att göra allt för ett ligg. Det är nästan så att min mamma är mer förkrossad över att jag inte är tillsammans med Skyler än vad jag är. Självklart vet hon inte den riktiga anledninen till varför vi inte är tillsammans, utan jag hittade på någon historia om att han hade sagt att han inte var redo för ett förhållande. Hade jag berättat att han bara var ute efter sex så hade hon förmodligen gått in i en depression eller något. Ja, hon är alldeles för engargerad i mitt kärleksliv.
Min pappa däremot är förkrossad över att jag inte är tillsammans med Andy. Han avgudade Andy, och jag förstår varför. Båda två är lika töntiga och totala nördar. Han frågar minst två gånger om dagen, med hopp i blicken, om det har ordnat sig mellan mig och Andy. Jag svarar alltid genom att skaka på huvudet och varje gång klappar han mig lugnande på axeln och säger att det kommer ordna sig. Men det kommer det inte. Andy har inte ens kollat på mig sedan vi gjorde slut. Han har om möjligt blivit ännu tystare än han var innan.
Och sen har vi lilla jag. Jag är förkrossad över både Skyler och Andy, men även över att Samantha bara sa upp vår vänskap sådär. Visst, Nathaniel kysste mig, och visst jag besvarade kyssen men det var fortfarande han som kysste mig och inte tvärt om.
Jag har försökt tänka mig in i hennes situation. Att det var jag som hade en pojkvän, låt oss låtsas att det var Skyler, bara för att vi ska kunna leva oss in i situationen. Om Sam skulle kyssa Skyler så skulle jag bli arg, men jag skulle inte säga upp vår vänskap. Alltså har jag kommit fram till beslutet att Sam överreagerade, men jag tänker inte göra något för att hon ska inse det. Vill hon ha mig som vän igen så får hon inse det själv.
********
Jag har lyckats ta mig igenom ännu en skoldag med hatblickar och viskningar vart jag än gå. Tack var Nathaniel och Natalie, det är dom som får mig att ens orka gå till skolan.
Jag slår mig ner på en bänk i korridoren och placerar min väska bredvid mig. Nathaniel smsade mig för en stund sedan och bad mig vänta på honom. Korridoren är nästan tom, alla har extra bråttom att komma härifrån idag, eftersom att det är fredag. Jag däremot har inte bråttom nånstans. Jag har inget inplanerat. Meningen var att vi skulle ha familjekväll denna fredagen, men mina föräldrar var tvungna att åka iväg på någon konferens med min pappas jobb. Så jag är ensam hemma och har absolut inget inplanerat förutom att äta choklad och deppa.
Jag vet att det kommer dröja några minuter till innan Nathaniel kommer, då fotbollslaget alltid har träning sista lektionen på fredagar. Jag har sett några få från laget gå förbi mig, men då har dom fortfarande haft sina träningskläder på sig. Känner jag Nathaniel rätt så ska han duscha och byta om innan han går hem.
Plötsligt stannar hela min värld. Mitt hjärta börjar slå snabbare och jag får en konstig känsla i magen när Skyler plötsligt kommer gåendes i korridoren. Jag blir arg på mig själv för att jag fortfarande reagerar så bara av synen av honom efter vad han har gjort. Tills jag inser att det inte är för att jag gillar honom som jag reagerar som jag gör. Jag känner ingenting, förutom panik. Det är inte kärlek. Det är panik. Jag vill inte att han ska se mig. Jag vill inte se honom.
Jag tar ett djupt andetag och lyckas lugna ner mig själv innan jag kollar tillbaka på honom. Inget. Jag känner inget. Inget zoo i magen. Ingenting. Det känns helt tomt inom mig. Jag kollar på hans underbart vackra ansikte i ett försök att känna något. Inget. Jag kollar på hans otroligt sexiga kropp. Jag känner fortfarande inget. Och det är då det går upp för mig. Den här vackra killen har sårat mig så djupt att jag inte ens har några känslor för honom längre.
Ingenting. Jag känner ingenting när jag kollar på Skyler Watson. För två veckor sedan hade jag blivit helt stirrig, försökt fixa till mitt hår och göra allt för att han bara skulle kolla åt mitt håll. Men nu kunde jag inte bry mig mindre när han går mot mig. Jag försöker inte att diskret fixa till mitt hår eller..
Vänta... Varför går han mot mig?
Jag kollar upp på honom och lägger armarna i kors när han stannar framför mig.
"Vill du något eller?" Frågar jag lugnt. Och jag känner mig lugn. Jag behöver inte ens spela lugn. Tänk om det alltid var såhär enkelt!
"Jag undrade bara vad du gör ikväll.." Säger han och sätter sig bredvid mig.
"Vad som helst förutom att umgås med dig eller ens tänka på dig." Jag blir själv förvånad över orden som kommer ut från min mun. Det låter som något som Samantha skulle kunna säga.
"Haley förlåt, jag har varit en idiot." Säger han och jag nickade instämmande.
"Ja det har du."
"Jag förstår fullständigt om du inte vill ge mig en chans till, men det skulle.."
"Det vill jag inte." Avbryter jag honom. Det märks på Skyler att han inte är van vid det här. Han är van vid att få som han vill, vid att få vilken tjej han vill. Men det ska det bli ändringar på. För jag vill inte ge honom en chans till. Jag tänker inte ge honom en chans till. Jag har kommit över honom. Skyler reser sig snabbt upp när någon ropar på honom och kollar på mig.
"Okej.. Hejdå Haley." Säger han med en nickning.
"Hejdå Skyler."
Och sen går han. Fortfarande känner jag ingenting. Jag hinner inte fundera mycket mer på det innan Nathaniel kommer gåendes mot mig i svarta jeans och en röd tjocktröja med sin träningsväska slängd över axeln. Han slår sig ner där Skyler nyss satt och kollar på mig.
"Vad gör du ikväll?" frågar han, och jag har lust att ge honom samma svar som Skyler, bara för att jag är så nöjd över det. Men det vore elakt då Nathaniel aldrig har gjort mig något.
"Ingenting, sitta hemma ensam och kollar på film skulle jag tro." det är först när jag säger det som jag inser hur ensamt och mobbat det låter. Men å andra sidan, jag gillar att vara ensam. Jag älskar att ha huset för mig själv. Jag kan spela hur hög musik jag vill och dansa omkring och sjunga med, utan att behöva oroa mig över att någon ser eller hör. Jag ser faktiskt fram emot att vara ensam hemma ikväll.
"Synd, för du har nyss fått ändrade planer." Säger Nathaniel och reser sig upp och tar tag i min överarm och drar med mig.
Har jag?
"Har jag?" frågar jag och hinner precis slita åt mig min väska innan han drar iväg mig genom korridoren. Han nickar och jag stapplar efter honom ut genom dörrarna och bort mot parkeringen. När han har låst upp bilen så släpper han min arm och öppnar dörren till passargerarsätet.
"In i bilen?" beodrar han och jag sätter mig lydigt och knäpper fast bältet innan jag placerar min väska i knät.
Är det såhär det känns att bli kidnappad?
Nathaniel stänger min dörr innan han går runt bilen och hoppar in i förarsätet och kör sedan iväg. Jag kollar mellan honom och vägen och sedan tillbaka.
"Var ska vi..?" Frågar jag efter en stund och försöker få syn på någon vägskylt.
"Handla." Svarar Nathaniel och jag nickar smått förvirrat innan han efter en stund parkerar utanför ett Walmart superstore. Genast spricker mitt ansikte upp i ett leende. Inte för att överdriva nu, men jag älskar Walmart. Dom har allt. Och då menar jag allt.
På två sekunder har jag hoppat ut från bilen och börjat gå mot ingången. Jag hör Nathaniel ropa efter mig att vänta på honom men jag väljer att ignorera det. Jag har siktat in mig på mitt mål och inget kan stoppa mig. När dom automatiska dörrarna öppnas för mig så känner jag mig som en drottning påväg in till sitt slott. Jag ler för mig själv och kliver in i affären. Inget kan stoppa mig förutom den muskulösa sexgud som jag inte ser och därför går rakt in i hans vältränade kropp.
Istället för att be om ursäkt så bara stirrar jag på honom. Som jag alltid stirrar på killar som är övernaturligt snygga. Men jag menar, vem gör inte det?
"Vad hon egentligen försöker säga är förlåt för att hon gick in i dig, men tyvärr är hon för distraherad av dina muskler" Nathaniel dyker upp bredvid mig med en vagn och världens dummaste mening.
Jag är inte alls för distraherad av den muskulösa sexgudens muskler!
Jag tvingar mig själv att kolla upp på sexgudens ansikte och får fram ett förlåt innan jag med röda kinder går med snabba steg vidare in i affären med en flinandes Nathaniel bakom mig.
Han sluter snabbt upp bredvid mig med vagnen och när jag blänger upp mot honom så har han fortfarande det där förbaskade flinet i ansiktet. Vi stannar vid grönsaksavdelningen och han börjar lassa ner tomater, gurka och massa annat i vagnen medan jag bara står där och tjurar. När han lägger ner en paprika i vagnen så öppnar jag äntligen munnen för att protestera.
"Jag vill ha gul paprika!" Säger jag trotsigt och Nathaniel rynkar förvirrat på pannan men går lydigt och byter ut den röda paprikan mot en gul.
"Var inte tjurig nu..! Vi ska ju laga lasagne!" Säger Nathaniel och knuffar lekfullt till mig med ena armbågen. Jag kollar förvånat på honom men kan sedan inte låta bli att bli på bättre humör. Jag älskar lasagne, speciellt Nathaniels lasagne. Det är inte mycket den pojken kan laga, men de få rätter han faktiskt kan laga är han proffs på.
Så jag bestämmer mig för att inte längre vara tjurig över att han skämde ut mig totalt inför den muskulösa sexguden. När Nathaniel vänder ryggen mot mig för att granska några frukter så tar jag tillfället i akt. Jag flinar svagt för mig själv och tar sedan kundvagnen och springer iväg.
Springa vore i och för sig att överdriva, det är mer så att jag går i rask takt och svänger in i närmsta gång där Nath inte kan se mig. Hyllorna på sidorna om mig innehåller tyvärr konserver av olika slag. Jag kollar äcklat på en burk och gör en grimas för mig själv. Konserverade saltgurkor.
Vad är det ens för något?
Jag går rakt fram genom gången och håller blicken fäst rakt fram. Jag vet inte varför, men tanken på konserverad mat har alltid äcklat mig. Jag kanske bara är mesig. När jag kommer till slutet av gången svänger jag snabbt åt höger utan att se mig för. Och självklart kraschar jag vagnen rakt in i den muskulösa sexgudens rumpa.
Han vänder sig förvirrat om och våra blickar möts. Jag känner hur jag rodnar och lyckas stamma fram ett förlåt.
"Jag är visst bara ivägen för dig idag?" Säger han med ett leende lekandes på hans läppar vilket får mig att rodna ännu mer.
"F-förlåt, det är jag som inte ser mig för." Jag ursäktar mig ännu en gång och sexguden sneglar över min axel och kollar in i den tomma gången som jag nyss kom ifrån.
"Varför så bråttom? Är det någon som jagar dig? Eller är du rädd för konserverna?" Han försöker se allvarlig ut och jag kollar ner på mina skor.
"Konserverna är så äckliga!" Försvarar jag mig och kollar upp på hans ansikte igen, som inte längre kan hålla tillbaka ett leende.
"Ja, jag har hört att man kan få permanenta skador av att vara nära dom för länge." Säger sexguden roat och jag himlar med ögonen.
"Jag är glad att jag roar dig." Får jag fram innan jag svänger vagnen och går i en halvcirkel runt honom för att inte köra in i honom och svänger sedan in i nästa gång.
"Håll ögonen på vart du går. Och akta dig för konserver!" Ropar killen efter mig och jag himlar med ögonen. Jag ler för mig själv när jag kollar runt var jag befinner mig nu. Jag lastar ner en stor ketchupflaska i vagnen, för man måste ha ketchup till lasagne. Dom som säger något annat är konstiga och bör ej få vandra omkring fritt på denna planet.
Jag fortsätter min färd genom gången och lastar ner ett och annat i vagnen. När jag kommer till slutet av gången så stannar jag snabbt när jag får se en välbekant figur komma gåendes mot mig med famnen full av frukt. Jag backar snabbt i hopp om att han inte har sett mig.
"Haley! Jag ser dig! Kom hit med vagnen!" Nathaniels röst låter otålig men samtidigt road. Jag skakar snabbt på huvudet innan jag svänger runt vagnen och springer bort från honom. Och ja, denna gången springer jag.
"Nej det gör du inte!" Ropar jag bak mot honom innan jag svänger runt och in i nästa gång. Jag fnittrar smått för mig själv men slutar snabbt när Nathaniel står framför mig och stoppar mig. Det är klart att han bara gick till nästa gång! Jag borde ha varit smartare och kört på två eller tre gångar bort. Han skakar på huvudet åt mig och lägger sedan ner frukterna i vagnen. Men jag kan se att han är road.
"Det är mycket roligare att handla med dig än med Sam." Konstaterar han och tar sedan ett grepp om vagnen och ett grepp om min överarm och drar med oss till nästa gång.
"Jag kan gå själv!" Säger jag och han släpper mig arm.
"Spring inte iväg då." Säger han, men det är försent för jag har redan stormat iväg nerför gången. Jag sneglar bak och skriker till när jag inser att Nathaniel har lämnat vagnen och istället nu springer efter mig. Jag gör en snabb vänstersväng och springer in i en annan gång.
Lycka till med att fånga mig Nath.
**********