Det var det inte heller. Fem cha'män kom springande mot henne.
De svarta odjurshuvudena var helt uttryckslösa när de fick syn på henne.
Utan minsta tvekan kom de fram, lyfte upp och bar iväg henne.
Det blev en skumpig och omild färd.
De turades om med att bära henne över axlarna och gjorde inga pauser när hon slängdes från den ena till den andra.
Det var tydligt att cha'männen kände till terrängen. De undvek sankmark och dy, utan några längre omvägar. De sprang rakt mot Druupla. Idra var inte säker på om hon skulle protestera eller inte. Knappast skulle de bry sig. Inte skulle det göra någon större skillnad heller. Hon kunde inte sparkas och ville inte att de skulle tappa henne.
Plötsligt slog de ner på takten.
De kom ut i en lite större glänta där ett tält stod upprest i mitten. Det var grönt och utsmyckat som för en hertig, med tofsar i guld längs kanterna. I gläntan fanns flera cha'män. Runt tjugo stycken. Ingen av dem tog någon notis om henne.
Den cha'man som bar Idra tog med henne in i tältet.
Direkt innanför tältduken släpptes hon omilt ner.
"Mycket bra. Du kan gå nu", sa en mansröst.
Idra såg upp på en lång, bredaxlad man i en anförares uniform.
De lämnades ensamma och mannen log lite retsamt mot henne. Han stod bredbent med händerna på ryggen och högburet huvud. Bröstplåten var formad till ett mönster av hårdtränade muskler och av hans grova armar att döma var bröstplåten en faktisk avgjutning av hans kropp.
Han bar en grön mantel, ett brett bälte och mörkgrå byxor. Stövlarna var svarta och under rustningen hade han en tunn, kortärmad brun kolt.
"Välkommen, fröken Idra. Jag undrade just när du skulle dimpa ner", sa han och log.
Han hade vita tänder, vilket oftast tydde på hög status. Rika och högt uppsatta personer hade råd med tandvård.
Antingen det, eller så var han en wyrgvärd, men det tvivlade hon på.
I övrigt hade han blå ögon och kortklippt, brunt hår. Han hade starkt manliga drag och fylliga läppar. Han verkade vara runt trettio och hade tydligen varit soldat större delen av sitt liv, för vältränad var han. Nästan lite för mycket. Till och med Adon skulle ha sett pojkaktig ut bredvid honom.
"Jag kanske skulle ta och presentera mig? Jag är Rán. Högste anförare i Druupla. Du å andra sidan behöver ingen presentation. Jag vet precis vem du är, men framför allt vet jag vem du är värd åt. Vi har försökt få tag i Sirio i flera år nu, men äntligen blev tiden mogen, så utan några fler förseningar ska vi ta oss till Druupla. Lódra väntar på oss."
Han gick fram till Idra och lyfte upp henne.
Idra var förbryllad över att han kände till både henne och Sirio. Inte kunde hon förstå varför de varit ute efter Sirio så länge heller. Sirio hade aldrig nämnt något sådant, men han hade darrat till när Rán nämnt Lódra.
Rán tog Idra under armen och bar ut henne ur tältet.
Han gav order om att packa ihop och gjorde en gest åt en av cha'männen. En mörk häst hämtades, som Rán satt upp på.
Idra fick sitta i famnen på honom medan tältet plockades ner.
På bara någon minut var tältet hopvikt och nerpackat. Sedan bar det av och med Rán i spetsen tågade de mot Druupla.
Idra satt tyst i hans famn. Det var inte mycket annat hon kunde göra. Hon var inte sugen på att prata med Rán och några protester skulle knappast göra någon skillnad, mer än att ge honom en anledning att hålla i henne hårdare. Han höll redan ett stadigt grepp om hennes lår, så det var bäst att sitta tyst och stilla. Kanske kunde hon vinna i längden på att verka rädd och underlägsen. Lätthanterliga fångar brukade få mildare behandling.
Frågan var bara vad de skulle göra med Sirio.
Druupla syntes som en svart siluett mot den mörkgrå himmelen. Alla spetsiga torn fick det att se ut som en vissen buske. Det verkade som om de byggt ut slottet genom att lägga till fler torn.
Allt såg ostabilt och riskabelt ut.
Idra fick en känsla av att det hölls ihop med magi.
Hon hade ingen aning om vad som väntade henne där, men knappast var det något trevligt. Ändå kunde hon inte låta bli att vara nyfiken. Hon visste nästan ingenting om Sirios förflutna. Med lite tur kunde hon kanske få reda på en hel del. Det gällde bara att kunna ta sig ut igen. Gärna med fungerande ben och en öppen länk till Sirio igen.
När de kom närmare såg hon att hela området var omringat med en hög, grå mur med en krans av spetsade pålar. Det såg ut som ett ogästvänligt fågelbo.
Vägen in var lerig och söndertrampad. På var sida om porten stod ett massivt torn. I tornen fanns små skottgluggar som var så smala att man knappt kunde se in i tornet.
Mellan tornen fanns ett kraftigt bygge som höll uppe en rad spetsiga järn som kunde släppas ner precis utanför porten. Idra rös vid synen av de rostiga järnen. Likt tänderna i ett smutsigt gap väntade de på att krossa fiender och ovälkomna.
Innanför murarna fanns en rad små hus. En by av mörka, svarta hus, knappt större än fiskarkojor stod tysta i leran. Det syntes inte till några människor, men Idra kände på sig att det fanns en befolkning i den lilla byn.
Det vilade en kuslig stämning över alltihop. En tyst fientlighet.
Hon rös igen och såg upp mot slottet.
Det var byggt i grovhuggen sten, vilket förstärkte den ogästvänliga känslan. Fönstren var olika stora och de flesta var aningen sneda. Det såg ut som att de som byggt slottet haft för brottom för att göra ett snyggt arbete. Hon misstänkte att så också var fallet.