"I.. got a call back.."
När orden lämnade mina läppar så var det som att hon frös till is framför mig. Jag visste nästan vad som pågick i hennes huvud, för det var exakt samma som pågick i mitt. Varför nu? Varför, varför, varför?
"I don't know what to do, Rosie.. I.. I don't want to leave you, not now and not later.."
Min röst var låg och jag kände klumpen växa sig större i halsen, jag ville inte detta men jag var tvungen.
"Do you love me?"
Ett svagt, men också ledsamt leende spred sig över hennes läppar samtidigt som hon försiktigt nickade. Jag nickade lätt till svar innan jag fortsatte;
"Do you trust me when I say that I'll be back?"
Jag kunde se tveksamheten spegla sig över hennes ansikte innan hon försiktigt nickade, hon var alltså rädd för att jag inte skulle komma tillbaka. Tårarna trängde sig på, jag fick svårare att andas och allt jag ville göra var att ta med Rosie härifrån, åka långt bort och bara vara tillsammans.
"Don't cry.. I don't think I'll be able to let you go if you start crying now.."
Hennes ord var skakiga, hennes ögon tårade som mina och ett svagt leende spred sig över mina läppar. Min Rosie.
"Marry me."
Som en blixt från klar himmel så slog jag upp ögonen, huvudet värkte samtidigt som jag tog några djupa andetag för att fylla lungorna ordentligt med luft. Det hade inte varit en dröm. Det var minnen, mina minnen tillsammans med Rosie. Jag vände slutligen blicken till scenen men kvinnan jag sökte fanns inte där längre, rättare sagt det, var ingen kvar på scenen. Människorna omkring mig pratade fortfarande flitigt med varandra och ingen verkade ha lagt märke till mig och mitt lilla.. ja vad skulle man kalla det? Jag tog ett prövande steg, mest orolig för att jag inte skulle orka hålla mig uppe på fötter, men jag tog mig snart sakta fram mellan alla pratsamma människor. Men jag hade bara ett mål i sikte, Rosie.
Att försöka fokusera på att hitta Rosie bland alla människor var svårare än vad jag trott, det var människor överallt och jag visste inte vart jag skulle börja. På något sätt så kändes det som att jag letade efter en nål i en höstack men jag skulle hitta henne, om jag så skulle behöva leta hela kvällen.
"Mr. Horan?"
Jag vände mig snabbt om och kollade på mannen som slöt upp framför mig, han såg ut att vara i min ålder och jag nickade sakta till svar.
"I just wanted to thank you for serving our country. I talked to your boss earlier tonight and he spoke about you and.. I just wish that I had balls enough to do something like that.."
Jag svalde hårt och nickade sedan försiktigt innan jag höll fram handen, när han greppat min hand så skakade jag den lätt med orden:
"You still got balls to do it, but its a mad world out there and.. If I where you.. then I would stay back here and be with the people you love.. I guess that my boss left one part out of my heroic story but half of my team got killed and I got severe injuries.. I suffered from memory loss and I lost a person that meant the world to me.. So by doing what ever you are doing right here, is heroic and you are needed right here."
Att berätta för någon om den troliga minnesförlusten jag haft var som en lättnad, men det gjorde bara att mitt hjärta värkte mer efter den personen som jag ville prata med mest. Jag släppte mannens hand innan jag pressade fram ett snabbt leende och sade
"What's your name?"
Mannen rätade på sig, harklade sig lågt innan han avfyrade ett leende mot mig.
"I'm Nate."
"Well Nate, it was nice talking to you but I have to go.."
Jag klappade honom lätt på axeln samtidigt som jag smet förbi honom och fortsatte pressa mig mellan de pratglada människorna. Jag hade aldrig i hela mitt liv trott att någon skulle berätta för mig att dem ville göra det jag gjort, att dem beundrade min styrka och tackade mig för det jag gjort för vårt land. Jag hade aldrig trott att det lilla jag gjort skulle vara så peppande och motiverande för någon annan. Men jag hoppades innerligen att mannen, Nate, tog mina ord på allvar och valde sina nära och kära framför att åka ut och kriga. Jag försökte fortsätta min jakt efter Rosie men jag hann bara ta ett par steg innan fler och fler personer stannade mig för att prata.
"We've heard so much about you, Niall. We've couldn't be more grateful for having you with us today."
Jag försökte så professionellt jag kunde att lyssna och även svara männen och kvinnorna som gav mig beröm och var allmänt nyfikna, men jag kastade med jämna mellan blicken åt alla håll och kanter i hopp om och se henne. Men jag såg henne inte, men jag hörde snart ett skratt som jag kände så väl igen och jag vände mig snabbt om från människorna jag pratat med och fann kvinnan jag letat efter bara några meter ifrån mig.
Hennes hår hängde i lätta lockar omkring hennes ansikte och ett vackert leende befann sig på henens läppar. Hon höjde champagne glaset hon hade i handen till munnen samtidigt som hennes blick mötte min. Det vackra leendet som prytt hennes läppar försvann tvärt och hon verkade mumla något till kvinnan hon pratade med innan hon snabbt rörde sig därifrån. Och jag var snabbt påväg efter henne.
"Rosie!"
Min röst var inte stark men jag visste att hon hörde mig. Hon svängde tvärt höger och jag skyndade mig efter in i den lilla kapprummet. Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag hann granskade henne från topp till tå, den röda klänningen kramade åt hennes kurvor på precis rätt ställen och med håret lockat så såg hon helt fantastisk ut. Jag stannade upp när hon gjorde och när hon sakta vände sig om så slog mitt hjärta hårt i bröstkorgen.
"I'm so sorry for everything.. I wish that I never left you and that..
"If you are playing games with me now then just go. I'm so tired of crying because of you!"
Hennes tårade ögon mötte mina och hennes ord slog emot mig som en hård våg. Jag skakade snabbt på huvudet och tog ett steg emot henne men när hon snabbt backade ifrån mig så stannade jag tvärt.
"No, Rosie.. I'm not playing games with you. I'm really sorry for how things.. turned out but if you just let me explain then.. I suffered for a memory loss and.. I didn't remember who you were and now that I remember you.. god damn it I feel awful for not being able to remember my love for you. And.. I love you, I always have and I always will..."
Tårarna hade nu försvunnit och hon kollade bara på mig, och jag kollade på henne. Men jag ville inte annat än att ta henne i mina armar och hålla om henne, kyssa henne tills vi inte fick någon luft men jag vågade inte. Jag vågade inte röra mig, rädd för att hon skulle försvinna från mig igen.
"Niall.. I.."
Hennes röst var grötig, precis som den brukade bli när hon var nära till gråts men hon fortsatte inte.
"Please Rosie, talk to me.."
"There you are! I thought you..."
Jag rynkade sakta pannan när en mansröst hördes bakom mig och jag kastade en snabb blick och kollade på Nate som kom in i kapprummet. Han kollade förvånat på mig innan han kollade på Rosie och frågade
"Do you know him?"
Rosie kastade en blick på mig innan hon kollade på Nate och nickade med orden
"Yeah.. He's a..
"I'm a friend of Rosie.. I didn't know that you two knew each other.."
Även om jag visste att jag skulle hållit käft så kunde jag inte, jag kunde se att det var jobbigt nog för Rosie och jag visste hur obehagligt hon tyckte det var när saker och ting blev stelt.
"Oh, we meet through work a few months ago."
När Nate's arm slingrade sig kring Rosie's midja så var det som att magen vred sig ut och in, jag svalde hårt och nickade sakta innan jag lågt fick fram
"I.. I have to go.."
"Niall wait!"
Rosie's röst ekade efter mig samtidigt som jag skyndade mig ut ur kapprummet och sedan mot entrén, för jag var tvungen att ta mig därifrån. Men jag hann inte längre en ut på parkeringen innan magen vände sig ut och in och jag lutade mig mot en av de parkerade bilarna.
Hon hade hittat någon annan.
Vill bara passa på och tacka för nästan 2K läsningar! Helt sjukt galet om ni frågar mig haha! Tack för att ni finns, läser, vote:ar samt kommenterar. Värmer mitt snart 22 åriga hjärta ♥ xx