"Been through every emotion
Right now I'm sad and broken
Like the bottles on the floor, but I'm too buzzed to clean them up
Wish I could get a little un-drunk
So I could, I could un-love you"
FLETCHER
Mörkret sluter sig om oss. Man kan inget se, men jag märker av hans närvaro. Så varm och kärleksfull. Hans händer håller om mig och hans kropp är som en sköld mellan mig och omvärlden. Jag smeker hans handrygg. Och andas in lukten som finns i rummet. Hans doft.
Jag står vid dörren och vet inte riktigt vad jag ska göra. Men sakta drar jag ner handtaget och in kommer en liten gnutta ljus. Försiktigt utan att göra något ljud försvinner jag ut genom dörren. När jag har stängt dörren andas jag ut.
"Du är full av överraskningar"
Jag hoppar till och känner hur hjärtat försöker att slå lugnare.
"Tydligen tycker ni alla det" säger jag och vänder mig om.
Där sitter han med en burk öl i sin hand på en stol nära toalett dörren. Hans blonda hår sitter klippigt mot tinningarna. Alex ger mig en grumlig blick. Han ser lite nyktrare ut.
"Trodde du heller skulle välja att berätta om drogerna än att hångla med Tim framför Leo. Ännu mindre gå till ett rum ensam med Tim medans Leo är där nere och väntar på dig. Men se, det blev något att prata om trots allt"
Så tar Alex en klunk av sin öl och smaskar högt. Mendans han slår ut med armarna nöjt.
"Du ät otrolig" säger jag och går förbi honom.
Jag hinner ta ett steg i trappan innan jag hör honom säga något.
"Fortsatt trevlig natt"
Jag skyndar mig ner för trappan och nedanför är festen i full gång. Det verkar som om fler människor har anlänt till festen och de som var här tidigt har antingen gått hem eller så dansar de fulla någonstans. Jag letar i garderoben och hittar tillslut min kappa. Ganska svårt faktiskt eftersom det verkar som om alla tog sin kappa till festen.
Väl utanför huset tar jag upp mobilen. Ett sms från Leo:
Hittar inte dig, men säger bara att jag går hem nu.
Det skrev han för en halvtimme sedan. Jaha, då får jag gå själv hem. Inte för att jag har något emot det, men jag hade hellre haft sällskap.
Men det roliga måste ha ett slut. Och måndagen kommer igen. Härlig eller hur, vad är troligare att vakna upp en måndag och veta att man måste prestera på topp i flera dagar igen. Så att man till helgen kan ta det lugnt, det är bara 120 timmar tills lördagen på en måndag.
Korridorerna känns som en evighet, att de aldrig tar slut eller stannar. Man bara fortsätter gå med en flock med människor som byts ut efter ett tag när de fortsätter på sina egna vägar, i sina egna tankar. Jag är glad att jag slipper prata, för allt det sköter Camilla och Freja. Freja som har nyktrat till, men är fortfarande lika fnittrig som hon var i helgen. Sedan så är det något speciellt med Camilla. Något jag inte kan sätta ord på, hon får ju nämligen sitt blåa hår att se normalt ut. Gud, dessa är människor är verkligen mina vänner och jag skulle aldrig byta ut dem. Hur konstiga de än må vara.
Långt borta ser jag hur ett gäng med killar närmar sig. Sport killar, långa killar, i min ålder eller snart är det Alex. Känslorna från festen kommer fram, men jag trycker dem snabbt ner igen och riktar min blick framåt förbi Alex. Men blicken flackar och jag ser att Leo går med honom. Han ser ut som om han nyss blivit påkörd av en buss, milt sagt. Och till inte en så stor förvåning har Alex fått en ny vän. Någon som Leo försöker gå så långt bort ifrån som möjligt, nämligen Tim. Tydligen betyder popularitet mer än heder nuförtiden.
Vi kommer förbi dem utan ett ord, inte ens en blick. Så jag kan äntligen andas ut.
"Kan du inte bara berätta om drogerna Törnrosa" skriker Alex högt i korridoren.
Jag stannar och känner hur vreden sätter sin färg i mitt ansikte. Kunde han inte bara ha låtit mig vara, bara för denna gången. Jag känner allas närvaro och blickar bränna mig från alla håll och kanter. Mumlet som allt fyller dessa gångar har upphört för att kunna höra något som är värt att skvallra om. Jag blundar hårt och knyter min fria hand. Jag vänder mig om och går snabbt fram till Alex.
"Vill du veta vad det är?" frågar jag.
"Eh, ja?" säger han och kollar på sina kompisar bredvid honom.
"Vill du verkligen veta?" säger jag och går närmare honom.
Ju närmare jag kommer honom desto mer börjar Alex att flacka med blicken. Han vågar inte hålla mig i samma grepp. Så han tar tag i Leos axel för att känna sig starkare. Alex fnyser till svar.
"Så du vill så gärna veta att jag går på antidepressiva Alexander. Nöjd nu?" säger jag och slår ut med händerna.
"Ville du verkligen veta att jag mår piss den största delen av dagen. Eller var det bara ditt ego som var nyfiket. För du skulle väl aldrig vilja hjälpa någon om det vart ett riktigt beroende. Eller jo, du skulle hjälpa dem att skaffa fler kontakter. Om du fattar vad jag menar"
Mina kinder blir varmare och varmare. Jag känner hur hela kroppen kokar. Synen är suddig och jag känner en besk smak i munnen. Leo tittar ner i golvet och Alex verkar ha fått slut på ord. Jag vänder mig om och går därifrån. Tim sträcker ut handen, men jag går bara förbi honom.
Skyndar bort från alla och allt. Jag vet ett ställe som inte många går till och dit sätter jag tankarna på. När allt känns hopplöst ibland går jag dit. För vad för en inte att må bättre än att se ner på människor som utför fysisk ansträngande former av träning. Som fotboll.
Jag andas ut och ser ut över planen och de som nu börjar komma iklädda sin utrustning. Någon tar en boll och börjar trixa, någon kastar en vattenflaska på honom.
Bänkarna har tappat färgen för länge sedan och ingen har brytt sig om att måla om. Läktaren är gammal men stabil som en gammal oxe.
"Jag hittade dig tillslut"
Tim går upp på läktaren och sätter sig nära mig och tar armen över mina axlar.
"Har inte du träning nu" säger jag, nickar mot planen och lägger mitt huvud mot hans axel.
Varför känns han så har trygg. Varför är det så lätt med honom. Inte på det sättet som alla tror, men på ett annat. Inget av detta känns logiskt.
"Trodde du behövde sällskap"
"Menar du efter jag sa högt till många att jag mår piss"
Han stryker mig på armen försiktigt.
"Det är mänskligt att må dåligt. Det betyder bara att du är människa. Något jag tvivlar på att Alex är"
Det han säger får mig att tänka Alex målad i grön färg och fast kedjad till ett kallt vit bord i ett mörkt rum, med massa ingenting. Det är bara mörkt, det finns bara mörker, Alex är det enda som är upplyst.
"Är du säker på att du inte är min skyddsängel?"
Jag frågar det som om det vore den självklaraste och enklaste frågan i världen. Men det är den inte och jag vet att ingen kan skydda mig från mig själv utom just jag. Men jag vill gärna tro att någon kan skydda mig från alla andra utom mig själv. Det skulle vara så mycket lättare då.
"Jag är långt ifrån den djävul som Leo tror jag är. Änglalik skulle jag inte kunna påstå. Men om du någonsin behöver en skyddsängel så ställer jag gärna upp. För jag älskar dig för den du är och du betyder mycket för oss alla"
En ensam tår rinner ner för min kind och jag känner hur Tims ord gör sig hörda i mitt huvud. Men att Tim älskar mig. Hur kan någon göra det?
"Det är väldigt sant"
Camillas röst gör sig hör från mina tankar och får både mig och Tim att vända sig om. Där står hon i sina slitna jeans och vita t-shirt. Och såklart sitt blåa hår uppsatt i en tofs
"Får jag ta över detta samtal Tim?"
Tim nickar, ger mig en kram och går sedan sin väg. Troligen bort till sin träning.
"Wow" säger Camilla och kollar mot Tim.
"Visste inte att ni redan var ihop" säger hon, flinar och sätter sig bredvid mig på exakt samma ställe där Tim nyss satt.
"Det hände aldrig något mer än den där kyssen i vardags rummet" säger jag och kollar på Tims ryggtavla som sakta försvinner bort.
"Vad menar du? Ni två var ensamma i ett rum länge. Men du säger att det inte skedde något mellan er två under den tiden?"
Camilla ser chockad ut, fast ändå lättad på något sätt. Hon kanske gillar honom, vad vet jag. Jag har aldrig fråga henne om det. Det har aldrig slagit mig förut att mina vänner kan gilla personer. De vet ju saker om mig och vissa killar, men jag har aldrig frågat dem om samma saker.
"Vi kysstes mer, men jag klarade inte av det. Inte han heller för den delen. Han klarade inte av att vara med något som tänker på en annan kille under tiden. Så vi pratade istället, ett bra tag"
Camilla ger mig ett leende och skrattar lite sedan och det får mig också att dra i mungiporna.
"Annabelle, du har killarna lindat runt ditt finger" säger hon och det får oss båda att brista ut i ett långt välbehövt skratt.