"Jag förstår inte." Suckade Evelyn "Är Tanoria emot oss?"
"Lirias sinne är fyllt av hat." mumlade Aaron bittert.
"Men hon styr inte alla! Vi har alver här på öarna som lever bland oss som jämlikar!" Protesterade hon.
"Självklart är det annorlunda för dem som har flyttat därifrån innan allt det här hände, dom är säkert lika upprörda som vi." Suckade William och kliade sig i det vita skägget.
"Så om jag har förstått det här rätt..." började Leon "så har den som skapade Khaltor gjort samma sak med Liria?"
"Det stämmer" mullrade Sfir från sidan av det avlånga bordet där vi alla hade samlats. "Och hon är starkare."
"Starkare? På vilket sätt?" Utbrast Leon med en hint av förtvivlan i rösten.
"Hon har fallenhet för magi, hon är ung, driven och hon behöver inte lägga så mycket energi på att skapa sin armé som Kahltor behövde."
"Den nya sjukdomen smittar bara alver vad vi vet." Tillade Aaron och Leon slog ut med armarna och såg vädjande på sin svärson.
"Du känner henne bäst Aaron, vad är hennes plan? Vart är hon på väg?"
Men han bara skakade på huvudet och suckade. "Hon är helt förändrad Leon, hon är arg, bitter och fylld av hat gentemot alla människor. Jag misstänker att hon kommer slå till där hon kan göra mest skada."
"Nya Ravenworth"
Allas blickar riktades mot Sfir och William nickade instämmande.
"Jag skulle gissa på att hon skickar dit smittbärande alver och väntar på att de sprider sitt gift till sina fränder. Plötsligt förvandlas hela alv distriktet och börjar attackera människorna inifrån."
"Så hon skulle offra sitt folk!"
"Vi har redan varnat Mira och den Tanoriske ambassadören."
"Men de kommer behöva hjälp." Inflikade Aaron.
"Hur många soldater har ni här pappa? Hur många kan ni avvara?"
Leon suckade och började vandra runt i rummet. "Inte mer än två tusen."
"Det räcker inte." Suckade Aaron
"Ni behöver bara uppehålla dem." Avbröt Sfir lugnt. "Se till att de aldrig kommer fram."
Jag hade suttit tyst under hela samtalet men nu reste jag mig och såg mig blygt omkring på dem alla.
"Sfir och jag har en plan." Jag vände mig mot min väktare och väntade på att han skulle berätta vidare och han nickade kort.
"Jag är inte den ende levande draken."
Allas blickar riktades uppmärksamt på honom när han uttalade orden.
"Den mörka makt som försöker förgöra oss var en gång en del av min familj. Men han förändrades och blev fylld av hat och ondska, en drake som är så stark att ni aldrig kommer att kunna besegra honom. Han är allt för kraftfull."
Rummet var helt knäpptyst och fylldes av förtvivlan.
"Så dramatisk..." muttrade jag och himlade med ögonen åt honom. "Ni kan inte, men vi kan." Började jag uppmuntrande.
Min far såg på mig och nickade "Berätta er plan."
"Vi skall ge oss ut och leta efter Sfirs syskon, när de vaknat så har vi en armé av drakar på vår sida."
"Undertiden vill jag att ni letar upp fe- folket, dvärgarna och kentaurerna. Skicka meddelanden att vi behöver deras hjälp." Fortsatte Sfir medans han tog upp ett sigill ur sin ficka. "Märk breven med detta, jag misstänker att de kommer att ta de skrivna orden på mycket större allvar när de ser det."
"Vet du vart dina syskon ..eh..sover?"
Sfir vände sig mot Aaron och nickade. "Det är en lång flygresa."
"Daniels son har ridit i förväg för att varna Mira och de andra." Sammanfattade Will "Ayana och Sfir ger sig snart iväg... och Aaron och jag-..."
"Följer med oss." Avbröt Sfir vilket ledde till stora förbryllade ögon från de båda männen.
"Jag trodde..."
"Vi kommer att behöva er hjälp."
Jag sneglade på Sfir och sen på mina pappor och insåg att det fanns saker som han inte ville säga inför alla.
William nickade kort "Då ska ni få den."
Evelyn såg oroligt på mig och sen på min far "När far ni?"
"Vi behöver några dagar på oss att skriva breven och laga våra rustningar."
Aaron kliade sig i nacken och funderade innan han såg frågande på Sfir "Om fyra dagar?"
Drakmannen nickade och lämnade rummet.
"Be dina pappor att möta oss i biblioteket."
"Visst.. "
"Vi har något viktigt att diskutera."
Jag sneglade bort på de andra som stod tillsammans i en klunga och ivrigt diskuterade sina planer.
"Pappa... kan vi prata?"
William vände sig snabbt mot mig med det största leendet. "Självklart."
Jag tog hans arm och ledde ut honom i korridoren utanför mötesrummet.
"Jag älskar att bli kallad pappa" flinade han nöjt och jag skrattade till när han kramade om mig.
Tvekande la jag armarna om hans axlar och kramade honom tillbaka. Först försiktigt och sedan lite hårdare. All rädsla och oro var som bortblåst när han var nära.
"Pappa.." viskade jag "lova att vi alltid kommer vara tillsammans...vad som än händer."
Hans armar kramade mig hårdare och jag kände hur hans huvud nickade mot min kind. "Jag lovar, mitt hjärta."
Jag drog in ett djupt andetag och snörvlade mot hans Axel. "Sfir vill att du och Aaron kommer till biblioteket."
"Jag förstod att det var något mer han ville säga."
"Det är viktigt."
Han tog ett steg ifrån mig och torkade bort tårarna från mitt ansikte.
"Hur känns allt? Är du okej?"
Jag log och nickade "jag är glad att ni följer med."
"Jag med."
Han kysste min panna och vände sig sedan mot dörren "Jag hämtar Aaron, gå före du."
Jag stod kvar en lång stund efter att han lämnat korridoren, jag hade en stark känsla att någon iakttog oss men det fanns ingen där.
"Sfir... vi är på väg."
"Jag väntar."
Biblioteket låg inte långt bort och snart stod jag bland höga hyllor fulla av nya och gamla böcker. Det luktade väldigt speciellt där inne och jag häpnades över hur mycket böcker det måste finnas där inne.
Jag gick runt och drog med fingertopparna över ryggarna tills jag tillslut möttes av Sfirs blick.
"Det finns många du borde läsa."
"Tycker du?"
"Du är en prinsessa."
"Inte längre... tror jag..."
"Spelar ingen roll, när vi vunnit kriget kommer du vara den största hjältinnan i landet och man kommer förmodligen skriva en bok om dig."
Jag rynkade på pannan och såg skeptiskt på honom "jag är inte säker på att jag vill att folk skall veta allt om mig."
Sfir log roat åt mig "Du kan vara lugn, de brukar försköna historierna rätt rejält."
"Det låter ju... bra?"
Dörren till biblioteket öppnades igen och snart hade William och Aaron slagit sig ner vid ett runt bord i mitten av rummet. Sfir drog in ett djupt andetag och samlade sig innan vi gick bort till dem.
"Vill du hålla mig i handen? "viskade jag med retsam blick.
Men Sfir sneglade bara på mig med ett höjt ögonbryn.
"Jag förstår inte hur det skulle hjälpa mig."
"Nej, såklart." Mumlade jag och himlade med ögonen.
Vi slog oss ner vid bordet och mina pappor såg frågande på oss.
"Som jag sa så behöver vi er hjälp." Han satt tyst ett tag, med underarmarna vilandes på bordskivan och med blicken fäst vid sina händer. Jag fick en känsla av att det tog emot att be dem om detta.
"Sfir.." började jag "Min far och Aaron har stridit sen de var i min ålder, jag är säker på att de gärna hjälper oss med vad än vi behöver."
Han sneglade på mig från ögonvrån innan han sträckte på sig och mötte min fars blick.
"Det är en svår sak att be er om för att det är oerhört farligt."
Min far sa inte ett ord utan mötte lugnt drakens blick.
"Mina syskon sover på en plats som är gömd och bortglömd av de flesta levande varelserna som lever idag. Mina föräldrar valde den platsen för att skydda dem. Men... det betyder även att det kommer att bli svårt för oss att ta oss dit."
Han drog sakta fram en rulle ur sin vida ärm och bredde ut en karta på bordet.
"Bergskedjan ligger här, norr om Tanoria."
Aaron och William reste sig ur stolarna för att se kartan bättre.
"Jag räknar med att du tänker flyga oss över Tanoria?"
Sfir nickade kort.
"Och chansen att de upptäcker oss?" Mumlade Aaron.
"Är stor." Fyllde Sfir i.
De båda männen såg på varandra med beslutsam blick. "Om du behöver vår hjälp skall du få den, om det betyder att vi har en större chans att överleva och besegra vår fiende."
"Men varför behöver ni oss?" Undrade Aaron försiktigt "vad jag förstått så är ni två tillsammans näst intill ostoppbara."
Sfir vände sig mot mig och mötte min blick. "Inte än, Ayana har mycket mer att lära. Dessutom kan vi inte flyga hela vägen och jag kan inte stanna i drakform sista biten. Den vägen har ett oförutsägbart väder med starka vindar och snö. Med ett bergsfolk som inte välkomnar vandrare på deras stigar."
"Så du behöver våra svärd." Konstaterade William
"Och er erfarenhet, ert lugn och ..." han suckade tungt "mina syskon kan behöva var sin ryttare som kan lära dem lite om den nya världen innan de ger sig ut i striden."
Jag såg hur Aaron och min far stirrade storögt på varandra och sedan på Sfir.
"Ni är inte utvalda att bli drakryttare och mina syskon är inte utvalda att bli väktare, men om vi skall kunna strida tillsammans, så anser jag att vi bör lära känna varandra."
"Jag håller med." Instämde William "Och ni kan räkna med vårt beskydd under resan."
Sfir reste sig och började vandra runt i rummet "men ni måste ha klart för er att armén är nära." Han vände sig och såg sorgsen ut "Om ni följer med så kommer ni inte kunna vara med och strida för er huvudstad."
"Men vi kommer att stå vid vår dotters sida."
"Ödet har alltid placerat oss där vi behövs mest." Instämde Aaron "vi följer med er."
"Bra, då behöver ni bara välja ut en till person som ni vill ha med."
"En till?"
"Ja just det" flinade jag "Sfir har tre syskon."
-----------
Som tack till er alla som läser, röstar och kommenterar vill ge något tillbaka till er ❤️
Nu har ni chansen att välja vem den tredje personen ska bli som följer med Sfir, Ayana, William och Aaron på resan.
Ni kan välja vem som helst av de gamla karaktärerna (som lever 😅) eller om ni önskar att just din karaktär ska få plats i min historia.