De följande veckorna hade Eileen totalignorerats av Merton. Eileen, som faktiskt hade visat en mjuk sida för honom, började bli orolig. Hon hade förut skickat iväg ett brev till honom med sin vita uggla, Elery.
Merton, jag ville tacka dig för ditt stöd förut. Jag har velat säga det för dig personligen men du har undvikit mig på senaste. Hoppas allt är bra.
Eileen
Veckor gick och då vintern började närma sig stod inte Eileen ut längre. Merton hade inte ens kollat på henne under deras potionslektioner där de hade ett grupparbete tillsammans med Marquez och Precious, som samarbetade glatt utan problem. De två hade dragits till varandra som magneter på sistone, och Marquez hade blivit mycket ljuvare och trevligare. Merton däremot, satt och jobbade ensam och brydde sig inte om att dela med sig sina tankar.
- Merton, vad menar du med att vi ska krossa örterna med sidan av kniven och inte skära dem? frågade Eileen mjukt.
Tystnad. Marquez och Precious tittade upp mot Merton och tog paus i sitt arbete. Utan att vända sig mot Eileen började Merton berätta för Marquez och Precious om hur de skulle utföra arbetet. Envis som hon var, frågade Eileen igen.
- Me-Forest! Svara mig tack! sa Eileen irriterat, men det enda hon fick som svar av Merton var en tom blick som sedan sjönk ner till arbetet igen.
Till slut ringde klockorna och lektionen var slut. Eileen såg hur alla försvann i folkmassan, inklusive Merton. Hon fick syn på Mr.Slughorn bakom sig och skyndade sig ut innan han började påminna henne om vilken stökig elev hon var, med tanke på vad hon och Merton hade hittat på hos Madam Lioré. Varför hamnade jag inte hos Gryffindor istället tänkte Eileen. Under de första åren i Hogwarts hade hon varit topp-elev med högsta betyg. Motivationen var Heylié, som alltid var rolig att lära sig nya grejer med. Tillsammans hade de lärt sig franska, konst och deras pappa hade lärt dem om magiska varelser. Deras favorit var en Phoenix, en mycket unik varelse som kunde läka sår med hjälp av sina tårar. Sådana vackra varelser.
Ute i korridoren stod Merton lutad mot ett avlägset hörn. Känslorna höll på att göra honom galen. Hans pappa hade ju sagt att han var tvungen för giftermål vid slutet av terminen. Samtidigt ville inte Merton att hans känslor för Eileen skulle bli starkare. Aldrig förut hade han känt så, att ha någon som förstod honom. Att vara där för någon. Han trodde att ifall han undvek henne, skulle allt försvinna. Att hjärtat skulle följa hjärnan, så han skulle förstå att han aldrig kunde vara med någon som hon. Det var som om det inte gick att bli mer olikt varandra. Men Eileen inspirerade honom, med all hennes talang.
Dagen efter hade Eileen fortfarande inte fått något svar från Merton då hon hade väntat på Elery, som till slut anlände tomhänt. Sårat tog hon fram en ny bit papper för att försöka igen, men precis då fick hon en briljant idé. Hon rusade ner till Precious, som satt i deras Common Room tillsammans med resten av deras vänner.
- Psst, Precious! Jag behöver din hjälp, viskade hon. Precious lade ner sin kopp med te och reste sig upp.
- Vad ska min favoritrebell hitta på idag? frågade hon ivrigt. Eileen skrattade smått och berättade för henne att hon behövde fixa en Howler. Precious satte handen för munnen och log med hela ansiktet.
- Vem ska du skicka en Howler till? frågade blondinen och fnissade.
- Oroa dig inte, ingen speciell, svarade Eileen lurigt.
Efter att hon hade fått tag på en och skrivit ett väldigt mysigt brev, skickade hon iväg den med Elery som far iväg med nöje.
- Nu ska vi se om du fortfarande kan ignorera mig, sa Eileen stolt efter att ugglan for iväg.
Dagen fortsatte som vanligt. Det hade börjat snöa smått nu och utanför de stora fönstren såg det ut som ett magiskt vinterland. Mateo som redan hade haft ett tufft snöbollskrig med Eileen satt inne framför brasan och huttrade smått med en filt runt om sig. Eileen däremot satt och tränade inför deras prov i Astronomy. Hon var djupt koncentrerad tills hon hörde en bekant röst, då hon märkte vad det var. Eileen rusade ner för att tjuvlyssna.
- MERTON FOREST! JAG SKÄMS ATT JAG HAR LAGT NER SÅ MYCKET TILLIT OCH TID PÅ DIG! HOPPAS DU OCH DIN EGOISTISKA SJÄL HAR DET BRA, FÖR VÅR VÄNSKAP SOM PRECIS HADE BÖRJAT ÄR REDAN SLUT! hördes det från hennes högljudda Howler.
Stackars Merton, stod chockat och stirrade på den tomma väggen och försökte bearbeta vad som just hade hänt. Flera yngre elever, framförallt Gryffindors hade börjat garva och slutade genast då Merton gav dem sin sura blick. Han försvann hastigt bort och syntes inte mer resten av dagen.