"Varför?" frågar han och tar en hastig steg framåt. "J-ag måste gå, Hunter." säger jag hes och bakar ifrån honom med tårar i ögonen som gör att jag börjar se suddigt. När jag kollar in i hans blå ögon med en känsla fylld av desperation kan jag se all förflutna vi har gått igenom. "Lucy! Förklara varför? Varför har du släppt allt vi hade?" frågar han och hans röst är sprucken som min hjärta där den har ett håll som kan inte försvinna. Min huvud skakar utan att mena det och mina tårar börjar falla som stora snöflingor. För steg för steg börjar jag springa ifrån honom och förflutnan och jag är lättad att han kommer inte efter mig. - Nätterna är mina fienden. Minen är ett monster. Och smärtan är min vän. Men den frågan varför jag har släppt taget kommer alltid finnas kvar. © Copyright _justmeandnothing_ 2017
30 parts