Snösommar

SNÖSOMMAR av Kristina Hård

* * * * *

Claudia vaknarpå obekväm madrass. Kroppen skakar. I gropen som format sig bredvid henne, helt tydligt gjord av någon längre och tyngre än hon själv, vilar en främmande, frän, fuktig stank kvar i madrasstyget. Svett, järn och gräs. Inom henne väcks ett raseri som hon inte förstår varifrån det kommer.

En skugga rör sig i ögonvrån. Hon minns och stelnar till.

"Linus?"

I grottans svaga ljus är pupillerna stora, men det är inte förrän skuggan makar sig närmare som hon ser att det är Halvar.

"Du är död?"

Han skakar på huvudet.

Fast hon hade sett honom med egna ögon ligga kallsvettig och feberhet på grottgolvet. "Du blev biten i nacken och trollet tog dig. Du hade ingen puls", säger hon. "Jag kände det själv. Du hade ingen puls och Linus har sagt att vi inte får hoppas."

Han tar hennes hand i sin, böjer sig fram och vrider på sig. Hon ser skuldran och en bit av nacken ovan tröjans linning. Ärrvävnaden efter stygnens slarviga kors tätt intill varandra är fortfarande röd, men såret efter bettet är sedan länge läkt. Han säger åt henne att titta honom i ögonen, så hon ser att han lever och inte är död.

Först undviker hon och låter blicken svepa över grottan, över mörkret i utkanterna. Den snuddar endast hastigt vid honom innan hon tittar ner på sig själv. Då skriker hon.

* * * * *

I BERGATROLLETS FAMN

luften var tung och påminde om blöt asfalt, men var mer rå, mer metallisk. På sina ställen trängde vatten fram och rann längs grottgångens grovhuggna sten. I taket samlades tunga droppar som långsamt växte tills de släppte, föll och urholkade stenen nedanför eller byggde vidare på växande stenstoder. Bergväggens bitvis rostbruna, gula och grönsvarta färg skvallrade om att det pågått i hundratals år. Mineraler hade förts med vattnet från bergets inre och lämnats kvar som missfärgade ränder på ytan.

Åt båda håll grenade mindre gångar ut sig, som var och en såg ut att sluta i ett bottenlöst mörker. Djupa skrevor skar som sår in i bergväggen. På några få ställen brann fiskoljelampor. Det svaga ljuset fladdrade ynkligt och fick skuggorna som gömdes i prång och bland utskjutande stenblock att dansa.

I en av skrevorna gömde sig Halvar. Det var härifrån han iakttog vad det var som långsamt smög fram i gången. "Den är av slaget mänskohanne och rör sig i bottenhålorna", hade Sipa-min viskat i hans öra tills han vaknat. "Mänskoskelett är sprött. Ben spricker vid ett famntag. Vid ett sipatag." Han hade hindrat henne, men själv gett sig ner i mörkret. Nu var varelsen nästan framme där han satt.

Han drog långsamt in luft genom näsan. Sipa-min hade rätt, det luktade människa om varelsen. Man. En blandning av jäst, febrig urin, stickiga luktpölar av tobak, tvål och en kvarlämnad känsla av att nyligen varit utomhus. Allt uppblandat med grottgångens ruttna fukt och gråsten. Han drog in mer luft. Det sötmjölkiga trängde knappt igenom, ungdomen var för länge sedan passerad. Det fanns förstås en risk att mannen skulle lukta sig till honom också, men den var liten. Människor använde sällan sitt luktsinne.

Först hade han hoppats på att det var räddningen som kom. Den som för andra gången i hans hittills rätt korta liv skulle dra honom ur berget, honom och Claudia, tillbaka till ... ja till vadå? Till vad som helst bara inte det här!