ROSIE ›› N.H

T J U G O

Denna låten har gått på repeat de sista veckorna och på något sätt tyckte jag att den passade till detta kapitlet. xx 

Vi hade inte gjort mycket under dagen, men jag hade tagit modet till mig och ringt min mamma. Hon blev chockad, precis som Rosie men också självklart ledsen. Som tur var så befann sig Greg hos mamma så han fick höra nyheten eller vad man nu skulle kalla det, samtidigt som mamma och Chris. Samtalet blev ganska så långt, det var mycket frågor och det var även många frågor som jag inte kunde svara på, för jag visste inte hur länge jag skulle vara borta eller vart jag skulle stationeras ut.

Rosie hade smitit iväg för att handla, troligtvis för att hon inte ville störa medan jag pratade i telefon. Men när jag väl lagt på så hade hon inte kommit tillbaka ännu. Jag kikade ut genom det stora fönstret i vardagsrummet och lät blicken följa människorna som rörde sig fram och tillbaka på gatorna medan mina tankar vandrade till varför Rosie inte ännu kommit tillbaka. Men innan jag hann fördjupa mig i mina tankar så hördes ljudet av nycklar i låset och dörren som snart slogs igen, lättnade spred sig genom min kropp samtidigt som jag tog mig ifrån min plats vid fönstret.

Med en vit plastkasse i handen mötte jag Rosie i öppningen mellan köket och hallen medan jag mjukt sade
"I got worried.. You've been gone for so long.."
Ett svagt skratt lämnade hennes läppar innan hon ställde upp påsen på bänken för att sedan börja plocka ur den.
"I was gone about an hour, Niall. No need to worry, I'm totally fine."
Hennes försäkrande ord var glädjande även om jag visste att innerst inne så var hon kanske inte helt okej i alla fall, men jag ville varken gräva djupare i såren jag skapat eller åter igen dra upp det till ytan.

"Do you want some help with dinner?"
Jag stegade försiktigt fram emot henne samtidigt som jag pratade men stannade upp när hon snabbt vände sig om emot mig, skakandes på huvudet. Hon sträckte sakta ut ena handen och strök mig över armen medan hennes blick höll fast min.
"I want you to go and pack... I know that you can't bring that much but you still need some of your things.."
Medan hon yttrade sina ord så kunde jag se hur smärtan jag orsakat speglade sig i hennes ögon, rädslan, ovissheten och även ledsamheten. Men det värsta var att jag visste att det var jag som orsakat denna smärta.

Kvällen hade rullat på snabbt, Rosie hade lagat en fantastisk pasta carbonara och vi hade suttit och pratat majoriteten av tiden. Jag hade hunnit packa en väska som jag skulle ha med mig medan jag började få blandade känslor över att jag skulle behöva åka morgonen efter. Jag ville inte, men om jag gjorde det så betydde det pengar men också att jag kunde vara med och rädda liv. När nattens timmar kom smygande så hade vi somnat, tätt intill varandra. Rosie's huvud vilandes på min bröstkorg medan jag höll om henne, försökte lägga känslan på minnet för jag visste att det skulle vara ett bra tag tills nästa gång jag fick ha henne så nära.

På morgonen så hade jag klivit upp tidigare bara för att få se henne sova, så fridfullt och lugnt medan jag klädde på mig och även packade det sista jag behövde ha med mig. Men mitt stirrade hade snart väckt henne och jag hade bett om ursäkt innan jag lämnat rummet för att låta henne göra sig i ordning. Vi skulle ätit frukost tillsammans men istället så satt vi bara och kollade på varandra, hon på den ena sidan och jag på den andra sidan bordet. Maten som stod framför oss fick vi ställa tillbaka in i kylen för att den inte skulle bli dålig innan vi slutligen tog oss från lägenheten.

Det var med tungt hjärta jag klev ur bilen på flygplatsen och när Rosie väl kom runt bilen, med min bag hägnades över sin axel så blev klumpen i halsen större än någonsin. Försiktigt greppade jag hennes hand innan vi tillsammans tog oss in genom de stora entrédörrarna. Det var väldigt mycket folk för att bara vara strax efter nio tiden på morgonen men jag såg även på långt håll att flera av mina kollegor redan var på plats. Men jag var inte redo att säga hejdå, jag var inte redo att släppa hennes hand. Inte ännu. Jag saktade in på mina steg innan jag slutligen stannade vilket även fick Rosie att stanna och frågande vända sig om och kolla på mig. Jag greppade försiktigt hennes andra handen och kramade om hennes händer innan jag sade
"Do you love me?"