ODJURET VAKNAR

Kapitel 2

Andy Drömmde om sin mamma och pappa och om odjuret som tog dem. Han visste att det egentligen var en lastbil, fosteföräldrarna hade berättat om olyckan, men i drömmen såg den ut som ett odjur a ögon och tusen tänder. Han drömde om fosterhemmet och den hemska fosterpappan som dåde skrek och log. Han Drömde om hur han flydde och till slut hittade sin riktiga mamma och pappa i stuga vid sjön ovan molnen.
Varje natt drömde Andy samma sak. Han var så van vid det att han till och med i drömmen visste att han drömde. Varje natt berättade han det för sina föräldrar där de satt på bryggan och metade.
"Jag vet att ni är döda, men jag kan väl få stanna tills i morgon den här gången."
"Älskade Andy, du kan inte stanna. Du måste vakna och leva ditt liv", svarade mamma som vanligt.
"vi finns här, grabben", sa pappa. "Du får komma tillbaka i morgon istället."
"Men jag vill ju vara med er", snyftade Andy.
"Gråt inte, Andy. Var stark. Du är inte ensam. Vi finns alltid hos dig", viskade mamma.
"Vi är vindens sus", sa pappa och stryckte Andy mot sitt varma bröst.
Som vanligt reste mamma och pappa upp och sa att nu var det dags att gå och lägga sig. Sedan tog de varandra i handen och började gå mot huset. Andy klev ner i den lilla båten och vinden tog seglet och förde honom ut på sjön som nu hade förvandlats tills ett oändligt hav.
Hade det varit som det brukar så skulle han ha fortsatt att drömma om hur en storm kom och hur han föll över bord. Han skulle ligga och sprattla i det kalla vattnet som en prick i oändligheten. Alldeles ensam. Och precis när han inte orkar simma längre skulle han vakna. Då skulle han gråta lite innan han skärpte sig och tog itu med dagen. Så hade det varit så länge han kunde minnas.

Men så blev det inte.
Istället drömde han om en konstig blå fågel med två näbbar och bakvända vingar som flygande och landade på hans bröst. Fågeln började picka honom i pannan medan den pep "Va-k-na! Va-k-na!".
Och Andy öppnade ögonen kunde han överhuvudtaget inte förstå vad det var han såg framför sig.

På grenen Andy satt på stod en tjej och petade honom i pannan med en pine och sa: "Vakna! Vakna!"
Hon hade svarta läderbyxor på sig och i bältet satt en massa konstiga vertyck. Hennes hår hår gnistrande rött i morgonsolen. Och hon höll inte i sig i något! Hon bara stod där på den smala grenen, tio meter upp i luften, och petade på honom. Andy blinkade några gånger och gnuggade sig i ögonen, men hon var kvar.
"Bra, du är vaken, Andy. För det väl det du heter?" Tjejen hoppade över till en annan gren, lika lätt som om hon hoppade hage på marken.
"Ehh, ja, men vem är du?" sa Andy försiktigt medan han skruvade på sig för att knyta upp repet som han bundit fast sig med. Han skulle ta sig loss, kasta repet mot tjejen och snabbt sticka därifrån. Ingen idé att ta reda på mer. Det här kunde bara betyda trubbel. Men han fick inte tag på repet. Förskräckt såg han att tjejen höll i det.
"Är det repet du letar efter?"
Andy förlorade genast balansen och famlade efter en gren att hålla fast sig i, men han fick inte tag i någon. Så han föll. Rakt ner genom löv och grenar föll han. Högt där uppe såg han tjejen vinka åt honom.
Men istället för att slå hårt i marken landade han mjukt i armarna på en gubbe.
"Hoppsan, det var nära ögat. Det hade ju varit otur om jag missat dig, lille pojk. Nu när vi äntligen har hittat dig", sa en gubben och satte ner Andy på marken.
Andys ben darrade och löven på trädet han fallit ifrån, och han kunde inte sluta stirra på den jättelika farbrorn.
I hans bälte satte en håv. Och en märklig pistol.