Amnesia {2015}

Kapitel 5

Nu har det nästan gått två hela veckor och jag och Kato har letat efter den där vägen till den andra staden varenda dag. Jag har visat Kato stället med stenarna och vi trodde självklart att det var där vägen till andra staden fanns men vi hade fel. Efter att vi kastat stenar och sprungit rakt in i den osynliga väggen några gånger så märkte vi att det inte fanns någon väg där. Det var en stor besvikelse för både mig och Kato. Vi behövde dessa människor mer än något annat. Kvällen innan hade jag och Kato bara umgåtts för vi tyckte vi behövde en paus i letandet. Under den senaste veckan hade vi kommit närmare varandra än någonsin och nu ligger vi här på sovsäckarna. Vi hade lagt oss bredvid varann igår kväll och somnat. Hans arm ligger över min mage och såren har läkt en hel del så det gör inte speciellt ont när han håller om mig på det sättet. Jag kan känna hans andetag i nacken och blir nästan sömnig igen, det är så mysigt att ligga här med tanke på hur ensamt det har känts innan Kato kom.

Men jag bestämmer mig för att gå upp och förbereda till ännu en dag att försöka hitta vägen. Vi ska hitta resten av ungdomarna. Jag är fast besluten att hitta dem. Tänk om de vet en väg ut eller iallafall något som kan hjälpa oss. Kato har sagt att det finns fler ungdomar och ju fler vi är desto större chans har vi att hitta en väg ut och att stå emot det där monstret.

Jag går för att hämta våra ryggsäckar och sedan går jag och kollar i lådan om det finns någon mat kvar som vi kan ta med oss. Det finns det, vilket är en himla tur för vi har ingen mat annars. Det finns ett bröd, en påse med grönsaker som morötter och gurka och några köttbitar av något slag. Sedan finns det inget mer. Men vi kan tillaga något med maten på stormköket jag tagit ur lådan tidigare. Efter jag lagt ner maten i ryggsäckarna så beger jag mig tillbaka till lägret. När jag kommer dit så luktar det aska och kol så jag antar att elden är igång igen men det är den inte. Sovsäckarna är ihop rullade och står bredvid köket och allt annat vi ska ha med oss. Presenningarna är även där dock tror jag inte vi kommer behöva dem men det kan väll vara bra att ha med sig. Min blick vandrade runt och sedan kommer jag på. Vart är Kato? Han är inte här, sovsäckarna och allt är ju packade men vart är han. Jag gissar är att har gått för att hämta något och sedan tänker jag inte mer på det.

Jag går och sätter mig på en av stockarna och tittar runt. Jag önskar innerligt att vi ska få lämna denna stad idag, jag har blivit ganska så trött på den vid det här laget. Det är en lättnad som släppte så fort Kato nämnde att vi ska härifrån. Vi ska gå igenom skogen en bra bit vilket Kato berättat. Det skrämmer mig och jag får en klump inom mig.

Jag tittar på ruinerna och föreställer mig hur vacker denna stad en gång varit. På gatorna hade det sprungit barn som hoppade och hade kul medan föräldrarna jobbade eller lekte med barnen. Torget där brunnen fanns, det hade säkert varit en sort handelstorg. Där människor från andra byar och städer kom och sålde. Gatorna var fulla med folk och längs med gatorna fanns det rabatter med vackra blommor. Alla skulle vara så lyckliga om de levde. Folket i staden måste ha flytt eller blivit dödade för skelett är något jag hittat lite var och stans. En tår rann nerför min kind och strax så vällde det tårar nerför mina kinder. Varför ska detta hända människor? Ingen förtjänar ett sådant öde?

Medan jag står där och gråter så har Kato sett mig. Han säger ingenting utan går bara fram och kramar mig. En känsla av trygghet och kärlek sprider sig inom mig. Han får mig att känna mig trygg och uppskattad. Vi har bara varandra och det är just nu det viktigaste. När han kramar mig kan jag känna hans andetag mot min axel, det får mig faktiskt att må bättre och tårarna börjar avta. Men jag vill inte släppa honom, det känns som om han ska försvinna för alltid om vi släpper varann. Jag håller kvar honom så länge det går och vi står och kramas i säkert 10 minuter. Tillslut har jag slutat gråta och vi släpper varandra men man kan känna att han inte heller vill släppa taget om mig. Självklart hade jag velat stå sådär i timmar men vi är tvungna att ge oss iväg.

Vi tar våra ryggsäckar och går mot brunnen för att hämta vatten. Jag kan inte släppa mina tankar om staden och dess förflutna. Allt kunde varit så bra och lyckligt. Men för att tänka på något annat än staden tittar jag på Kato som går med bestämda steg mot brunnen. Han ser en aning stel ut i jämförelse med den avslappnade Kato jag kramade för en stund sedan.

Vattnet är tungt att häva upp så det slutar med att Kato får göra det. Även fast jag varit fast här ett tag så har jag inte blivit mycket starkare. Man kan ju tro det eftersom jag levt i vildmarken och ansträngt mig för att överleva. Men det enda som blivit bättre är min kondition vilket jag nog skulle få användning för nu när vi ska dra iväg. Tänk om den där vargen kommer efter oss igen, då skulle jag verkligen få användning för det. Allt jag tänker på är alla dessa obesvarade frågor. Det verkar aldrig som om jag kommer få ett svar på dem.


- Zea? 


- Va? 


- Du frös till sådär igen?  Vad är det du tänker på egentligen? Frågar Kato


- Eeh? Inget! Jag bara funderar lite, svarar jag förvånat.


- Okej men om det är något som är jobbigt vet du att du kan berätta det för mig

.
- Ja, ja det är klart, svarar jag.