Jag tar ett djupt andetag och fokuserar på att fortsätta springa. Det är så många krav på mig och vad jag gör. Du ska skapa en annan benstruktur än du egentligen har i ditt ansikte med hjälp av bronser och highlighter. Du ska lukta gott, vara fräsch, ha bra betyg, inte slappa, fortsätta framåt. Men det är ju det jag gör! Kan ingen se det, att jag fortsätter framåt, jag springer allt jag har för att leva upp till andras krav. Det enda som gör mig fri är musik. Musik, att sjunga att skapa liv med musik! I musik finns inga krav hur det ska låta, du bestämmer själv. Jag slutar springa på spåret mitt i skogen och bara stannar. Och lyssnar. Lyssnar till skogens musik, dess egen sång. Jag får av från spåret och går in i skogen. Solens strålar värmer min nacke och jag släpper ut mitt hår som varit fångat i en snodd. Jag blundar och bara känner. Och rycks med. Jag tar en ton. Sedan två.
"Här vid skogens träd, i vindens sus, här vid fåglars sång. Jag borde vara med andra, men jag vill vara själv med mig och dig. Bara vi två."
Jag blundar. En gång och hör naturen svara:
"Om du vill vara fri, kom med mig, låt mig göra dig fri, låt oss flyga över skogar och bäckar, låt mig göra dig fri"
Jag lyssnar till naturens mörka stämma, men sedan rycker jag till. Det är någon som sjunger till mig. Han glider fram i solljuset och jag ser. Jag ser honom. Han har en kostym på sig, men han ser inte uppklädd ut. Halva hans ansikte är täckt av en mask. En vit mask. Jag tar hans hand och han leder mig framåt, bort från det verkliga livet, till naturen.
