Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

3.4

OBSERVERA: Sexuella scener. En aning erotik så att säga.

Wincent

Här sitter jag. På ett kokhett buss-säte, med shorts som klibbar mot låren av svett på väg hem från Gothia Cup. En våg av nostalgi sköljer över mig när jag ser på de trettonåriga pojkarna som tjoar och babblar i munnen på varandra. Jag har själv varit med i Gothia Cup. Filip som sitter bredvid mig också. Vi kom tvåa, förlorade på straffar. Jag minns hur arga vi var över att vi snuvades på segern precis vid mållinjen, men när man kom hem var man ju ändå nöjd.

Jag vänder på huvudet åt Filip som ger mig ett leende innan han sträcker armarna bakåt och gäspar stort. Naturligtvis blev jag en aning orolig när jag fick reda på att jag skulle jobba ihop med Filip. Han som varit min bästa vän inom fotbollen, men som jag bröt all kontakt med när min mamma bestämde sig för att avsluta sitt liv. Det hugger till en aning inom mig. Även om jag nu öppnat den stängda dörren, står den fortfarande på glänt, redo att stängas igen.

Tack och lov verkade Filip bara glad över att se mig och han har inte slutat tjata om att jag ska börja träna med dem igen. De flesta från gamla laget är kvar.

"Säkert att du inte ska med till Västra sen?" frågar Filip och knackar mig på axeln. Jag nickar lätt och ler för mig själv. Jag kan inte hänga med på träning idag i alla fall, för jag ska träffa Mika.

"Just ja", skrockar Filip med ett flin. "Jag glömde att en viss tjej har tagit över din hjärna och får dig att gå runt och le som en tönt hela tiden." Jag ger honom ett irriterat ögonkast men jag kan bara inte sluta le. Jag antar att han har rätt. Hon är min drog. My happy little pill.

Det är juli nu. En hel månad har gått sedan min student. Jag har till och med fått ett jobb. Mika kontaktade min gamla fotbollsklubb och bad dem att ringa mig om de behövde anställda. Detta gjorde hon givetvis utan att prata med mig, men speciellt irriterad på henne kunde jag inte vara.

Sedan var det ju självklart att fotbollsklubben ringde. Bara för att jag ignorerat dem så har de inte glömt mig. Faktum är att jag till och med kunde se hur de fick anstränga sig för att inte springa runt och skrika av eufori, när jag skrev på avtalet.

<><><><><><><><>

Att ringa på hos henne igen är obeskrivligt. Trots att det är högst fem dagar sedan vi sågs, så kan jag inte hindra mig själv från att bli alldeles varm inuti. Att en ringklocka kan göra mig så lycklig. Men det är å andra sidan inte vilken ringklocka som helst. Det är ringklockan till hennes hus.

Dörrhandtaget trycks ner och dörren svänger upp som i slowmotion. Där är hon. Barfota, ljusgröna shorts, ett vitt linne prytt med ananasar, det rödblonda håret uppsatt i en slarvig knut, samt den vita käppen i sin högra hand.

Kan bara inte fatta att hon är min.

"Wincent", säger hon med rosiga kinder. Jag drar in henne i min famn och blundar. Drar in hennes doft. Drar in känslan av hennes mjuka kropp tryckt mot min. De små varma andetagen mot min hals. Hjärtat bultar hårt i bröstkorgen och det riktigt suger till i magen av välbehag.

"Jag har saknat dig så mycket", mumlar jag intill hennes öra.

"Och jag dig." Jag kysser hennes käke tills våra läppar möts. Varmt och mjukt. Jag kan känna i kyssen hur hon ler.

Efter en stund drar hon ifrån och flätar ihop våra händer. Små pirrande stötar vandrar upp genom min arm när hennes hand kramar min.

"Du behöver en dusch", säger hon flinande. Jag himlar med ögonen och smeker lätt med tummen över hennes knoge.