Kärlek? Hatar det ordet.

Kap 14. Detta kan inte vara sant...

Skolan slutade för tre timmar sen och jag hade varit med Wille efter skolan och jag hade såklart varit med Wille hela dagen i skolan också och han hade alltid stått upp när folk hade sagt elaka och dryga kommenterar till mig. Han är världens bästa. Vi hade snackat hela buss resan hem från stan, där vi hade varit och fikat, och nu var jag precis vid min dörr och tänkte låsa upp, jag såg att det var en annan bil parkerad bredvid mammas. Är någon här eller?
Jag tog mina nycklar ur min väska och låste upp. Jag steg in i hallen och drämde igen dörren efter mig. I hallen stod den man kavaj och man skor, och jag kände även smått av en man parfym. Med ett mystiskt blick tog jag av mig min skin jacka och hängde den på en klädhängare. Knöt sedan av mig mina Nike Air Max Thea och slängde dom i högen bland dom andra skorna. Jag tog endast min mobil i handen och lämnade min väska i hallen.
-HELLO!
Ropade jag. Jag undrar vem det är som är här? -HELLO DARLING!
Hörde jag mammas röst svara. Ju längre in jag gick in ju fler röster hörde jag. Eller två röster. Mammas antar jag och någon annans? Jag kom sedan fram till vardagsrummet där mamma satt i fåtöljen och en man satt med ryggen mot mig i soffan. När mamma såg mig sken hon upp i ett leende och hon harklade även sig så att manen skulle vända sig om. Det var exakt det han gjorde. Mannen hade brunt hår, blåa ögon, skäggstubb och såg väldigt lång ut. Det var något bekant med honom men jag kunde inte komma på vad.
När jag mötte manens ögon så tittade han med sorgsna men även lyckliga ögon. Vad var det jag kände igen honom så mycket ifrån. Stelt sträckte jag fram min hand för en hälsning när jag såg att mannen reste sig upp. Hans lyckliga min försvann och han tittade frågandes på mig.
-Don't you not see who I am?
Sa han och hörde att han svalde hårt för att inte börja gråta. Wtf? Är han bekant? Varför vill han börja gråta? Varför pratar han engelska?? Bara för att jag inte känner igen honom så jätte mycket, lite gör jag ju. Men den där rösten kände jag även så jävla mycket igen också.
-A little... Who are you?
Frågade jag lite halvt nervös på engelska eftersom han tydligen pratade engelska, och backade ett steg.
-Sky... I am-
Stammade han men slutade efter jag satt min hand över min mun. Vänta nu lite.... Hur i helvete kan han mitt namn?? Det kan väl inte vara min... Nej.
-Sky it is Bryan, your dad!
Sa han stammade och sorgset fram.
Jag tittade chockat på honom. Jag gjorde ingen rörelse eller någon min alls. Jag tittade bara chockat på honom. Jag började skratta. Vad är detta? Första april eller?
Dom båda två tittade undrades och seriöst på mig när jag stod där och skratta. Men detta är ett skämt. Det måste det vara.
-No, my dad leave us about ten years ago, why should he want to come back?
Sa jag nervöst men mest en ton som var en ren självklarhet. Varför skoja om sånt?
Både mamma och min så kallade "pappa" tittade på varandra med ledsna ögon. Mamma gick sedan fram till mig och tog tag i mina händer.
-Sky... It is your real dad! It is not a joke!
Sa hon med seriös min. Jag flinade till och hoppades att mamma också skulle börja skratta och den mannen bara var hennes kollega från USA eller något.. Men mamma tittade på mig med samma seriösa min, men med mer sorgsna ögon nu. Jag tittade lite förskräckt på mamma och sedan på mannen som såg lika ledsen ut som mamma, jag tittade sedan tillbaka på mamma. Hon måste skoja? Varför är han tillbaka efter tio fucking år? Det var då allt föll på plats. Hans ansikte, hans utseende, hans röst. Det var därför jag kände igen honom, det har trots allt gått tio år.. Men hur kan mamma låta honom komma in i vårt hus?! Efter allt som han har gjort mot oss, hur han sårade mamma. Hur han stack utan förklaring?! Tror han att han kan komma och gå eller? Drömmer jag eller?
Jag fnös till och släppte mig ur mammas grepp och tittade förkrossat, chockat och ilsket på "pappa".
-Sky, let me explain-
Sa han med sprucken röst, men mer hann han inte säga förens jag avbröt honom.
-Explain what? That you are sorry that you leave your family for ten years and then come back and thinks that everything is fine? That I will forgive you? Are you fucking serious???! ARE YOU FUCKING SERIOUS YOUR STUPID ASSHOLE???? I HATE YOU! AND I ALWAYS GOING TO DO THAT!!
And mom, why?? Why did you forgive him and let him in? WHY??

Med dom orden sagt, innan dom hann svara så sprang jag bort från vardagsrummet, längst med hallen igen, slet upp ytterdörren och smällde igen den hårt efter mig. Jag sprang... Jag vet inte vart utan jag bara sprang... Bort från allt. Bort från pappa. Bort från mamma. Med mobilen fast i handen sprang jag argt och det fortaste jag kunde. Jag kände även tårarna brändes i ögonlocken. Nej Sky. Gråt förfan inte. Jag har inget att gråta för. Det han som ska vara ledsen att han förlora oss, han är svinet?, varför ska jag vara ledsen för hans skull?? Det som gör mest ont är att se honom igen och att mamma förlät honom och lät honom komma in i vårt hus. Vårt. Inte hans utan vårt hus. Tårarna rann saktandes ut och jag suckade frustrerat och stannade en bit från mitt hus och torkade irriterat bort mina tårar. Kan detta bli värre?!
Jag ville inte prata med någon just nu, inte ens med Wille, jag ville bara vara för mig själv. Jag var bara så besviken, mest på mamma nästan för att hon hade släppt in honom trots allt skit han har gjort mot oss och lämnade oss. Jag bröt ihop helt och sjönk ner på marken. Tårarna lät jag nu rinna längst mina kinder. Allt var verkligen bajs just nu. Det är som det jobbigaste är att jag stod verkligen nära min pappa och sen lämna han mig, oss, för tio år och sedan kommer han tillbaka och tror att allt är bra och jag kan förlåta honom? En liten pytte liten del av mig vill bara hoppa på honom och krama honom, för långt, långt inne i mig så har jag faktiskt saknat honom så jävla grymt mycket, men det är för en liten känsla, känslorna att jag var arg på honom att han bara lämna oss för tio år utan en förklaring är så mycket större, jag menar? Hur kan man bara lämna sim familj sådär? Han är så.... Åhh. Är han dum i hela huvudet? Han är sånt jävla svin, jag hatar honom så sjukt mycket. Jag hatar min pappa mest av allt. Grät vet jag inte varför jag gjorde, antar för att jag är världens känsligaste och att mina känslor just nu brakade loss. Allt kändes fel just nu. Inget kändes rätt. Inget kändes bra. Varför? Varför var han tvungen att komma tillbaka?!??! Tårarna hade inget stopp, dom bara rann och rann. Det ändå lilla som kändes bra och rätt, var jag och Wille. Men jag hade verkligen ingen lust att prata med någon. Jag klarar inte av att prata med någon när jag precis är förkrossad, det är efter ett tag jag öppnar mig och pratar om det. Sen vill jag inte heller att Wille ska oroa sig för mig. Jag väcktes av ett burande i min hand, jag kollade på min mobil som ringde. "Mamii💞" lös det på skärmen. Suckandes där jag satt på huk mitt på marken gråtandes, torkade jag försiktigt bort tårarna och avtog mammas samtal. Jag tittade ut över mitt område, min lugg fladdrade i mitt ansikte och fastnade till i dom gamla tårarna som la kvar. Jag suckade tyst och mina ögon sved av tårar. Jag satt på huk med armarna runt mina ben, vafan ska jag ta mig till? Jag fattar inte att detta kunde gå från toppen till sämst. Mitt liv bokstavligen suger just nu. Fuck min pappa. FUCK allt. Förutom Wille då. Har nog inte mått just såhär riktigt dåligt på minst ett år.