Fayne

18

Eldens sprakande lägger ett slags lugn över platsen och en svag bris får mitt hår att fläkta svagt. Solen är påväg ner, de sista strålarna gör himlen vackert rosa.
"Här." säger Anya och lägger ett grillat fågellår i min öppna handflata.
Att hitta till lägret var svårare än vad vi trodde, i dagar har vi vandrat i skogen vi nu är fast i. Jag har fångat små djur och Anya har tillagat dem. Några större djur har vi inte stött på men dock hört. Det fruktar jag, att det helt plötsligt ska komma en stor björn framlunkandes bland träden. Vi har två små knivar, gjorda på flintasten, men större djur än kaniner är vi inte utrustade för.
"Du grabben, jag har tråkigt." yttrar sig plötsligt Anya. "Vi kan inte börja röra på oss än så vi kan väl ha lite kul. Vi lär känna varandra lite."
"Okej." säger jag och vänder mig mot Anya. "Vi typ frågar varandra saker eller?"
Anya nickar och bestämmer sig för att börja fråga.
"Hur gammal är du?" frågar Anya.
"Arton. Du då?"
"Arton." Hon ler lite. "Hur många i din familj är ute i krig?"
"Pappa och jag. Berätta om din familj."
"Jag har ett äldre syskon, Benjamin som är 21. Tre yngre syskon: Peter, Gia och Lucas. Peter är 7 år. Gia och Lucas är tvillingar så båda de är 5 år. Jag har även en mamma, en pappa och en mormor som bor hos oss. Vad heter din bästa vän?"
Jag biter mig i läppen. Den här var svår. För några månader sedan hade jag självklart svarat Emil men sedan Tom kom in i mitt liv har det inte varit lika självklart. Trots det tänker jag på fotografiet som Tom såg, fotografiet på Emil. Han kanske inte ens saknar mig. Han kanske har hittat någon annan att spela fotboll med. Han kanske spelar fotboll med den där Tristan som han bor granne med. Kanske har han kastat bort armbandet jag gav honom på hans sjuttonårsdag, i tron om att jag är död. Kanske försöker han glömma. Men Tom då? Tror han att jag är död? Det är mycket möjligt. Bryr han sig? Han har bättre saker för sig.
"Jag vet inte."
Det är ett riktigt uselt svar, men det bästa jag kan åstadkomma.
"Har du ingen kompis eller vadå?" Anya låter irriterad.
"Jo men...det är två stycken som jag inte kan välja mellan."
"Säg bådas namn då."
"Emil och Thomas."
Jag ler lite åt att jag använde hans hela namn. Det är faktiskt fint. Undra varför han förkortar det till Tom.
"Vem umgås du mest med?" Anya ser utmanande på mig.
"Förr var det Emil men nu Thomas." svarar jag.
"I vems umgänge känner du dig gladast?"
"Tja, jag har ju bara umgåtts med Thomas under krigsförhållanden så..." Jag tystnar, Anya kan avsluta meningen själv i sitt huvud.
Det är ganska sorgligt faktiskt, Thomas verkar som en bra kille. Som någon man kan prata med. Efter kriget ska jag hålla kontakten med honom, vi ska bli vänner på riktigt. Det är mycket som ska hända efter kriget. Allting kommer att bli så bra då. Missväxten och svälten kommer att stoppas. Alla vi soldater får åka hem. Jag får träffa pappa och mamma igen. Jag får träffa Emil. Dödandet kommer att sluta. Att bara komma hem ser jag också fram emot. Hem till min lilla stad. Till fotbollsplanen, skolan och få skoja med den gamla damen i biblioteket. Hem till mitt lilla hus, min lilla säng.
"Hallå." Anya knäpper med fingrarna framför min näsa och drar mig tillbaka till verkligheten. "Lyssnar du på mig?"
Skamset möter jag hennes blick. "Förlåt, vad sa du?"
"Jag sa att vi kanske borde börja röra på oss snart. Det kan inte vara långt kvar nu."
Jag nickar och Anya stampar ihjäl elden med sina tjocka kängor.
När vi väl börjat gå igen fortsätter Anya med sina frågor om mina vänner.
"Vem känner du dig mest förstådd hos?"
Jag suckar, trött på hennes frågor.
"Thomas tror jag. Men varför frågar du så mycket?"
Hon rycker på axlarna. "Dina relationer med dina vänner är...intressanta."
Ett hest skratt lämnar mina läppar. "Intressanta?"
Anya skrattar också. Om vi inte hade varit vilse och i krig så hade det här varit ett fint ögonblick. Två vänner som vandrar i skogen och skrattar tillsammans. Fast tja, ordet "vän" är kanske ett lite starkt ord. Vi är mer som "kompanjoner".
"Känner du dig inte förstådd hos mig?"
En mycket välbekant röst får mig att förvirrat höja blicken. För några sekunder är jag hemma igen, på fotbollsplanen. Mitt emot mig står Emil med armarna i kors. Han ser sårad ut.
"Känner du dig inte förstådd hos mig?" upprepar han med en ledsen blick.
Snabbt försvinner fotbollsplanen och jag är tillbaka i skogen. Emil är borta.
"Varför stannar vi?"
Anyas röst får mig att hoppa till. Med en skrämd blick ser jag på henne.
"Emil?" mumlar jag och låter blicken vandra runt i en halvcirkel. "Emil, Emil, Emil."
"Vem är det nu som är 'mentalt störd'?" säger Anya och himlar med ögonen. "Vad svamlar du om?"
Förvirrat skakar jag på huvudet och med drömmande röst mumlar jag:
"Inget."
Utan några fler ord växlade börjar vi gå igen, dock vägrar den otäcka händelsen med Emil att lämna mina tankar. Vad var det som hände? Är det bara hemlängtan eller håller jag faktiskt på att bli galen? Så som Anya sa. Mentalt störd, galen, vrickad, totalt rubbad.
Plötsligt blir jag stoppad i min gång, av Anya.
"Du, vi är hemma igen." säger hon glatt och pekar. "Ser du? Där borta."
Mycket riktigt ser jag tältet och flaggan som även finns sydd vid mitt bröst. Med ett lyckligt tjut rusar Anya iväg mot tältet, jag gör samma sak fast inte alls lika lyckligt. Plötsligt snavar Anya och rullar iväg liket en köttbulle flera meter. Jag sätter mig ner på huk vid henne där hon ligger orörlig på marken. Snabbt är jag framme vid henne.
"Anya?" säger jag och skakar om henne. "Hallå? Anya?"
Hon slår upp sina grumliga ögon men de smalnar direkt.
"Du..." säger hon hotfullt och stirrar mig intensivt i ögonen. "...du tacklade mig! Ditt svin!"
"Va?" frågar jag förvirrat. "Vad snackar du om? Du föll och..."
"Ditt fula lilla...!" fräser hon och tar ett fast grepp om min strupe. Min andning blir snabbt trögare
"Vad gör du?!" hostar jag panikslaget fram och hon släpper långsamt taget om min hals, jag tar ett djupt andetag. Vips så är hon över mig och måttar slag mot hela min kropp.
"Anya vad...?! Anya sluta. Sluta! Anya Blewenfelt, lyssna på mig!!"
Trots mina ord lyssnar hon inte på mig, slagen och de kränkande orden fortsätter.
"Anya?!"
En, för mig, oidentifierbar röst bryter sig igenom Anyas bubbla av ilska och hon ser med stora ögon på personen jag inte kan se från min plats på marken.
"Benjamin?" Anya drar häftigt efter andan. "Benjamin är det verkligen du?"
Anya försvinner från mig och jag lyckas resa mig upp, trots vissa smärtor. Hon kan slåss. Men nu verkar hon dock ha lugnat ner sig då hon står och kramar om gruppchefen, Benjamin, hennes bror. De är ganska lika faktiskt. Samma blonda lockiga hår, även den spetsiga näsan har de gemensamt.
"Anya var har du varit?" frågar Benjamin och släpper på kramen.
"Dexter." hulkar en gråtande Anya fram. "Dexter."
Benjamin spänner hela kroppen och ser allvarligt på sin syster.
"Gå aldrig iväg utan mig igen. Aldrig. Förstått?"
Anya nickar.
"Ben, det var tack vare din soldat som jag lyckades fly." säger hon leendes och torkar sina tårar. "Snälla Ben tacka honom. Belöna honom."
De två syskonens blickar flyttas, från varandras ögon, till mig.
"Namn?" frågar Benjamin, precis som generalen gjort när jag kom till träningen första gången.
"James, sir." svarar jag och gör honnör.
Gruppchefen ler. "Jasså James? Du kanske blir glad över att höra att din kompis Thomas har tjatat på mig ända sedan du försvann om att skicka ut en räddningspatrull."
Chefens ord klistrar fast ett stort leende på mina läppar.
"Han är i ert tält." fortsätter han. "Gå dit du. Sen ska ni två få mat. Kom nu Anya."
Benjamin tar ett fast grepp om sin syster och jag rusar glatt iväg mot tältet jag och Tom delar. Trots att hela min kropp skriker efter sömn klarar den av sträckan till tältet, men sen tar det stopp. Mina ben viker sig och jag ramlar framåtstupa in i tältet.
"Vad nu då?" muttrar en röst tillhörande Tom.
"Brownie?" säger jag och reser mig darrigt upp från marken.
"Silver?" Plötsligt är rösten inte alls lika butter.
Han går fram till mig och kramar om min lealösa kropp.
"Hur mår du Silver?" frågar han och granskar min kropp.
"Lite trött bara." ler jag.
Än en gång omfamnar han mig, så häftigt att vi båda tappar balansen och faller likt bowlingkäglor. Trots det släpper han inte på kramen.
"Gud vad jag har saknat dig." mumlar han mot min axel och mitt leende växer sig större.
Thomas är min bästa vän, det vet jag nu. För den lyckan som sprider sig i min kropp när han kramar mig kan bara uppnås av en bästa vän.
"Du är min bästa vän, Brownie." säger jag, han måste ju få veta.
Det blir en kort paus av tystnad innan han svarar:
"Och du är min."