Kap 4

2.1K 78 13
                                    

Emily's pov

Jag förstod inte hur jag hade hamnat här. Jag skulle vara död nu, jag skulle ju vara med Sofia, inte kvar i livet på denna värdelösa plats kallad jorden. Och ändå satt jag nu här, i famnen på en av dem personer som påminde mig mest om henne. Niall Horan, hennes stora crush. Vi hade lovat varandra att vi skulle träffa killarna tillsammans, men vad fan skulle jag göra nu? Sofia var ju död!
Förtvivlan över att inte kunna dela detta med henne fick tårarna att forsa ännu snabbare, hur det nu kunde vara möjligt. Niall försökte förtvivlat lugna ner mig genom att stryka mig över ryggen.
"Shh love, you are okay. Everything is gonna be alright. You are safe now." Det kommer inte bli okej! Sofia var för fan borta, föralltid! Jag ville skrika högt och slå sönder något. Istället grep paniken tag i mig med sina kraftiga klor när vetskapen om att Sofia aldrig skulle komma tillbaka gick upp för mig igen. Jag började hyperventilera för att få luft och började flacka med blicken när syrebristen grep tag i mig. Det började svartna för ögonen, men Niall var snabb med att ta tag i mina handleder och tvinga mig att se på honom.
"Breath." Sa han och andades in överdrivet högt för att visa att jag skulle göra som honom. Jag lyckades andas med honom i tre sekunder, innan paniken grep tag i mig igen och jag återgick till att hyperventilera. Tårarna forsade nedför kinderna och jag kände mig galen av sorg. Varför kunde jag inte bara ha fått dött därute? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta!? Hur kunde hon lämna mig!?
"HUR FAN KUNDE DU!?" Skrek jag rakt ut i luften, så högt jag bara kunde. Niall hoppade högt men samlade sig snabbt och drog in mig i hans famn och lutade sin haka mot mitt huvud. Snabba steg hördes bakom mig. Niall tittade upp för att se på vem det nu var så kom.
"Thank god Liam! She have been like this for over an hour now, what am I gonna do?" Han lät förtvivlad, men inget mot hur jag kände det.
Liam satte sig på huk bredvid Niall. Han såg oroligt ut, och jag såg på Liam med förtvivlan. Han mötte mina ögon med en lugn blick. Någonstans inom mig kände jag något förändras när han tittade på mig. Jag var fortfarande lika förtvivlad, ledsen, arg, och framförallt väldigt, väldigt trasig. Men ändå var det något... Det tog mig ett tag att inse att det var precis så Sofia hade tittat på mig första gången vi möttes.

Jag tittade ner på marken framför mina fötter, på stället en meter fram där den försvann. Jag vägde tveksamt från fot till fot. Skulle jag våga? Skulle jag ta de sista stegen som krävdes för att ramla nedför stupet och sedan slå i marken som låg 15 meter nedanför. Ville jag slippa allt? Ja. Så varför hoppade jag inte? Jag vågade inte.
Det var inte första gången jag stod här, funderat på om jag skulle avsluta det hela eller inte. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Varför inte? Två steg och sedan skulle det vara över. Så jag gjorde det. Jag tog ett steg, titta ned på marken därnere. En liten fågel satt på en sten med huvudet på sned. Jag tänkte på hur rädd den skulle bli när en människa kom fallande från luften. Jag log lite åt tanken, innan jag tog det sista steget över kanten.
"Vänta!" I sista stund lyckades jag återfå balansen och backa bort från kanten. Förvirrat vände jag mig om för att se vem som hade tilltalat mig. En flicka stod mitt i skogen och tittade på mig. Hennes blonda hår som hängde ned i lockar fick henne att se ut som en ängel, och hennes vita klänning förstärkte bara intrycket. Hon studerade mig. Hennes blick fastnade på min högra överarm där det stora röda märket av Peters hand fanns.
"Vem var det som gjorde det där?" Frågade hon och kollade på mig med en lugn blick. Inte ett ord om vad jag nästan hade gjort, bara den raka frågan och den där lugna blicken.
Det var då jag bestämde mig för att berätta allt för henne.

Det var först när Niall suckade av lättnad som jag insåg att jag slutat gråta. Jag stirrade fortfarande på Liam. Det skrämde mig att hans blick var så lik Sofias, att han påminde så mycket om henne.
Liam tog mig ur Nialls famn och kramade om mig, hårt. Jag kände hur nära det var att brista igen, men höll emot tårarna som gjorde allt du kunde för att smita ut. Liam vaggade mig sakta fram och tillbaka i sin famn och strök mig försiktigt över håret.
"Do you want to tell us what have happen?" Frågade han försiktigt. Jag skakade på huvudet och drog mig försiktigt ur hans famn. Det kändes som att deras blickar brände i mig, så jag gömde ansiktet i händerna. Rörelsen fick filten som jag dittills haft över axlarna att ramla av, och jag satt i endast det tunna linnet och de korta shortsen. Jag rös till, det var kallt härinne. Inte hjälpte det heller att brasan som varit tänd när jag vaknade av Nialls röst hade slocknat under tiden som jag suttit i hans famn.
"Niall, can you go and get my hoodie? It's in the bedroom." Niall nickade och reste sig upp för att gå ut ur rummet. När stegen försvann blev det tyst. Så tyst att jag var tvungen att flytta händerna från ögonen för att se om Liam var kvar. Det var han. Försiktigt tog han tag i mina handleder och smekte dem med tummarna.
"Why did you do it?" Han nickade menande på ärren. Jag kände mig genast dum som hade låtit honom se, och försökte dra åt mig dem, men han höll fast.
"Don't." Sade han med lugn röst. "Can you please tell me what happened?" Han såg forskande på mig. Jag knep ihop munnen och vägrade möta hans blick. "Can you at least tell me what your name is? Please, say something!" Hans röst var bedjande, förtvivlad, men jag bara knep ihop läpparna och skakade på huvudet. Jag tänkte inte berätta något för honom. Jag hade gjort det en gång, och det hade satt mig i den här sitsen.
Niall kom in genom dörröppningen igen med den svarta huvtröjan över armen. Han stannade till när han såg hur vi satt men gick sedan tveksamt fram till mig. Liam tog den ifrån honom och gav den till mig. Efter någon sekunds tvekan drog jag den på mig. Den var varm och mjuk, och luktade svagt av någon parfym.
"Thanks bro." Sa han och tittade menande på stället Niall kommit ifrån. Niall fattade snabbt vinken och lämnade oss efter en sista orolig blick på mig. Jag mötte den inte, utan låtsades pilla med nåt på golvet.
När han försvunnit tog Liam ett försiktigt tag i min haka och tvingade mig se på honom. "Please tell me love. I promise I won't tell anyone, you can trust me. Just tell me what happened. Please." Sedan tittade han på mig med den där blicken igen.
Kanske berodde det på att han påminde mig så mycket om Sofia, eller kanske för det lugn som han utstrålade, men av någon anledning bestämde jag mig för att berätta allt för honom.
När jag väl börjat prata fanns det inget stopp. Jag berättade om Sofia, om hur hon tagit livet av sig, och om Markus som om och om igen använde henne som en leksak.
Jag berättade om mammas död och om hur Peter förändrats från min älskade far till ett monster som inte tvekade med att slå sönder mig så fort han brusade upp.
Jag berättade om den gången han hade med sig ett par vänner hem från stan, och hur de i fyllan hade utnyttjat mig på precis samma sätt som Marcus utnyttjade Sofia.
Jag berättade om hur jag efter att ha läst brevet skar upp mina handleder, som jag inte gjort sedan jag träffade Sofia.
Jag berättade hur vi hade lyssnat på killarnas musik, hur de räddat oss, åtminstone för ett tag.
Allra sist berättade jag om hur jag lagt mig där på stranden för att dö och återförenas med Sofia, och min förtvivlan över att det inte gick vägen.
Jag grät igen, men inte lika mycket som förut. Det kändes bra att få ur sig allt.
Liam satt lugnt och lyssnade på mig utan att avbryta, och när jag hade slut på ord omfamnade han mig i en stor kram. Han sa inget, utan satt bara där och kramade om mig. Det var precis vad jag behövde.
"I still don't know your name, love." Påpekade han efter någon minut. Jag torkade tårarna ur ansiktet med ärmen på hans svarta hoodie och lutade mig bort från hans omfamning så att jag kunde se hans ansikte.
"Emily." Svarade jag med ett svagt leende.
"Emily. That's a really beautiful name for a really beautiful girl." Han log mot mig igen innan han återigen tog mig i sin famn.
"You are not alone Emily. I'm here for you."

AN: Ett lite längre kapitel för att försöka gottgöra er. Vota och kommentera gärna! :)<3xxx

Say you're mine (swedish one direction fanfiction)Where stories live. Discover now