Klotter M.G.

[13] Bråk Med Föräldrar

När jag kom hem så gick jag upp på mitt rum. Där, sittandes på min säng, var Martinus. Han hade händerna för ansiktet.

Jag kollade klockan. 22:54. Woops...

Jag satte mig bredvid honom.

Martinus
"Dra Marcus...."

Uuuuh... Va?

Jag gav honom en kram. Han kollade upp på mig. Höns ögon var rödgråtna. Har jag missat något..?

När han såg vem som kramade honom blev han överlycklig. Han kramade om mig, hårt.

Jag
"Martinus... Du... stryper mig..."

Han släppte.

Martinus
"Var har du varit!?"
Jag
"Ledsen. Jag satt barnvakt, typ."
Martinus
"Utan att säga något?"
Jag
"Excuse moi, min mobil var avstängd!"
Martinus
"Bara, snälla säg till nästa gång du ska vara borta tre timmar mer än vanligt."
Jag
"Okej.. Men en snabb fråga. Varför satt du här inne?"

Det tog ett tag innan han svara.

Martinus
"Jag.. Jag trodde något hänt dig. Vad vet jag inte. Något med din pappa var nog nummer ett på listan av saker som kunde hänt..."

Makes sense.. I guess....

Hans ögon började tåras. Jag drog in honom i en kram, igen. Vi satt så i några minuter. När jag gick ur kramen så såg han fortfarande lika ledsen och spänd ut. Jag tog hans ena hand mellan mina och han kollade på mig. Han blev lite lugnare.

Martinus
"Tror du... att jag kan sova med dig inatt..?"

Jag log.

Jag
"Klart..."

Han gick ut ur rummet för att senare ha med sig madrass, kudde och täcke.

Efter ca tio minuter låg vi båda i våra "sängar".

Jag kände mina ögonlock bli tyngre och tyngre. Tillslut sov jag.

Martinus' POV
Jag
"(Emma?)"

Inget svar. Hon sov antagligen.

Jag hade suttit och gråtit inne på hennes rum tidigare. Jag var verkligen jätterädd. Marcus hade försökt trösta mig två gånger. Jag var rädd för att någon kanske kidnappat henne. Eller ännu värre, hennes pappa hade kanske hade hittat henne...

Jag kände en tår rinna längst min kind. Vad fan Martinus!? Du är en riktig vekling!

Men ändå kunde jag inte sluta tänka på henne. Hennes vackra ögon, hennes underbara guldbruna hår, hennes skratt...

Bara tanken lockade mig. Jag reste mig upp och gick fram till henne. Jag flyttade en hårslinga som fallit över ansiktet. Hon sov fridfullt. Hon måste ha varit trött för att somna så snabbt.

Jag däremot var vaken. Och jag skulle ha svårt att somna om.

Jag tog fram min mobil och hörlurar och satte på musik. Det fick mig alltid på bättre tankar. Låten blev "Stressed Out".

Wish we could turn back time
To the good ol' days
When the mama' sang us to sleep when i was streesed out

Du är inte den ända...

Sandra's POV
Jag låg i sängen och tänkte på Emma. Hon och Martinus huh? Varför bestämde dem sig för att bli kompisar bara sådär? De har ju alltid hatat varandra. Eller?

Alla gånger vi har skrattat åt dem...

Jag började skämmas över mina handlingar. Jag kollade klockan. 23:37. Shit!

Jag försökte somna men det funkade inte. Jag bestämde mig för att ta ett varmt glas mjölk eftersom att det brukade funka. Jag gick till köket på undervåningen och tog ut mjölken. Rätt som det var så hörde jag röster från vardagsrummet. Mamma och pappa.

Mamma
"Tycker du verkligen att det är så bra att Sandra hänger med Emma..?"

Vad fan!!?

Pappa
"Du behöver inte oroa dig."
Mamma
"Men de var ju i "köpcentret" till klockan sju. SJU! Ingen shoppar så länge. Inte ens Sandra."
Pappa
"Men Sandra sa ju faktist att Emma gick vid sextiden. Och att shoppa så sent är ju faktist något Amina kan göra."
Mamma
"*suck* Du kanske har rätt. Men jag vill fortfarande inte att de ska vara tillsammans.."
Pappa
"För att...?"
Mamma
"Emma är ökänd i hela Malmö för vad hon kan göra. Tänk om Sandra blir sån hon med!"
Pappa
"Du överreagerar. Litar du inte på din egen dotter?"
Mamma
"Jo men..
Pappa
"Men då ska du inte ifrågasätta vilka kompisar hon har. Det är ju inte så att du varit i samma rum som Emma i mer än tio sekunder."
Mamma
"..."

Jag blev arg. Alla missförstod Emma. Alla trodde att hon var kriminell eller något. Till och med min egen mamma gjorde det! Jag menar vad fan!?

Jag ställde mjölken på bordet och styrde mina steg mot vardagsrummet. Jag stod i dörröppningen och harklade mig för att de skulle kolla på mig.

Båda två stirrade på mig. De visste nu att jag hört allt. Det märktes att mamma blev lite rädd.

Pappa
"Sandra? Vad gör du uppe?"
Jag
"Vad gör ni och snackar skit om en av mina kompisar!?"
Mamma
"Dämpa rösten lite.."
Jag
"Varför skulle jag!?"

Mamma kollade surt på pappa.

Mamma
"Det var detta jag pratade om! Hon har förändrats helt och hållet! Blir arg för minsta lilla!"

Det var droppen.

Jag
"MINSTA LILLA!!? SÅ DET ÄR INGET PROBLEM FÖR DIG ATT JAG INTE ENS KAN LITA PÅ MIN EGEN MAMMA!!? VET NI VAD SOM HÄNDE MED MIG INNAN JAG BLEV KOMPIS MED EMMA!!?

Mamma blev riktigt arg hon med. Hon reste sig upp.

Mamma
"JA!! DU HADE ETT NORMALT LIV!!"
Jag
"JA DET HADE JAG!! OM NORMALT BETYDER ATT BLI MOBBAD OCH SLAGEN I SKOLAN VARENDA DAG!! BARA GENOM ATT HA EMMA SOM KOMPIS SÅ ÄR DET INGEN SOM RÖR MIG LÄNGRE!!"

Båda mamma och pappa blev stumma. Jag talade sanning. Jag blev mobbad innan jag blev kompis med Emma. Och tro inte att jag utnyttjar Emma. Hon är en underbar kompis. Åtminstone om man inte retar upp henne. Vilket jag helst undviker.

Jag gick tillbaka till köket och värmde mjölken. När jag druckit den så kände jag mig lite lugnare. Jag gick upp i mitt hum och somnade efter en stund.

Helvetes föräldrar...