If we could be best friends

Kapitel 1. Hejdå

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag vände mig om i taxin och tittade bakåt mot det stora vita hus som varit mitt hem i hela 16 år, hela mitt liv alltså! Och nu skulle jag lämna det. Pappa hade ju dött när jag var tre och mamma hade träffat en ny man. Han var hemsk, han slog både mig och mamma och hotade med att döda oss om vi sa något. Och för två veckor sedan när jag kom in i hennes rum på kvällen för att säga godnatt hade hon redan somnat. Jag hade gått tillbaka till mitt rum för att jag tyckte att hon skulle få sova vidare. Hur kunde jag vara så dum att jag missade det som jag fick reda på på kvällen när jag hade kommit hem från skolan. Hon låg i samma position som hon låg i igår kväll, på hennes sängbord stod en burk sömnpiller och en liten lapp. Jag hade gått fram och läst lappen:

Jag älskar dig Evelina men jag orkar inte mer! Vi ses i himmelen.

När jag läste det hade mina tårar runnit men nu två veckor senare hade jag inga tårar kvar. Några dagar efter min mammas död hade min granne ringt socialtjänsten för att hon hade på något sätt sett att jag inte hade min mamma i livet. För några dagar sedan hittade socialtjänsten ett familjehem i Stockholm, jag skulle behöva flytta från mitt liv. Jag hade alltid varit mobbad så skolan skulle jag inte sakna. Det jag skulle sakna var det stora vita huset. Där fanns mitt liv.

-Hejdå livet, tänkte jag och blundade.

När jag öppnade ögonen var taxin ute på motorvägen. Jag såg inte Vimmerby längre. Bzzt bzzt lät det från min ficka. Jag drog upp mobilen och svarade.

-Evelina, säger jag.

-Hej Evelina, jag heter Lina och du ska bo hos mig och min man Martin. Jag tänkte bara höra hur det går, hur långt har du kommit? Säger kvinnan i på andra sidan.

-Jag har åkt i ungefär en halvtimme, säger jag.

-Vad bra! Vi ses sedan! Säger hon. Hejdå.

-Hejdå, svarar jag och lägger på.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tack för att du läste! Kommentera gärna vad du tkr! 😘