Kärlek Vid Första Ögonkastet, Eller?

Kapitel 12: Intressen

- Jaha, vad gör du förutom när du är i skolan då? Logan och jag gick bredvid varandra genom korridoren mot matsalen. Vi gick ganska långsamt eftersom det var tio minuter tills vi fick gå in och äta.

- Som du vet så har jag ju bara ett och ett halvt ben, så det finns inte så väldigt mycket att göra. Förutom att bli deprimerad och ligga stilla dag in och dag ut.

- Du vet, det finns människor som inte har varken armar eller ben, de lever ett fullt normalt liv. Logans röst lät medlidande och en aning löjlig faktiskt. Jag skrattade lite.

- Jag vet, men jag är faktiskt ute ibland. Kollar på blommor, har picknick i gräset och sånt. Mitt liv är inte helt bortkastat.

- Haha, nä jag hör det. Men picknick? Själv? Är inte det rätt tråkigt? Han lät lite nonchalant. Men jag visste ju att det var så han var.

- Jag brukar sitta på en fin liten äng, lyssna på naturen, äta min picknick och bara njuta av solen. Det är faktiskt riktigt mysigt. Jag kunde riktigt känn värmen stråla sig igenom hela min kropp och drog ett djupt andetag som jag gjorde när jag var ute.

- Okej, trots att denna picknick låter extremt tråkig och tjejig så tänker jag faktiskt fråga. Om någon skulle vilja följa med på denna väldigt ensamma picknick, får någon göra det då? Han sa det med den där lekfulla rösten, som jag älskade så mycket. Hans ögon lyste av samma lekfullhet och han log ett litet gulligt leende och väntade på svar.

- Det beror på vem denna någon är? Sa jag med huvudet högt, log ett litet leende och inväntade svar.

- Ja du, vem som helst. Julia, Emil... jag?

- Vill du hänga med på en tråkig och tjejig picknick? Jag skrattade lite men gillade tanken.

- Ja, varför inte? Jag kanske kan lära mig att tycka om picknicks. Han stötte till mig på armen med armbågen.

- Okej, om du vill så. Lördag, klockan två?

- Var ska vi ses? Kan vara bra om vi har picknick på samma ställe. Han skrattade lite.

- Utanför mitt hus, jag går alltid till en speciell plats när jag har mina picknickar.

- Okej, och var ligger detta hus? Kan vara bra med en adress, annars kommer jag ju ingen vart. Han log ett litet, gulligt leende.

- Skriv in ditt nummer så skriver jag min adress i ett sms till dig sen.

- Visst. Var är din mobil? Han verkade ivrig.

- I min högra ficka på min munkjacka. Eftersom han gick på min vänstra sida så stannade jag så att han kunde gå runt om mig, ta min mobil och när jag låst upp den skrev han in sitt nummer och lade till sig som kontakt.

- Vi får ju ta en bild, eller hur? Han la sin vänstra arm runt min nacke, på mina axlar, höjde mobilen, tog en bild på oss och la in den som kontaktbild på sig själv.

- Varsågod fröken. Han la sin vänstra arm på sin rygg, bockade och sträckte fram mobilen med höger hand.

- Du får väldigt gärna lägga den där du hittade den, sa jag med ett litet skratt.

- Såklart, sa han och la snabbt ner den i min ficka igen.

- Oj oj, en picknick minsann? Snarare en dejt, sa Julia och skrattade.

- Skratta bäst du vill, vi ska bara gå på en picknick och prata, inget mer, sa jag bestämt.

- Tror du ja, jag tror jag vet vad han egentligen vill, sa Julia lite lurigt och log ett stort, busigt leende. Hennes ögon tindrade av finurlighet.

- Ha ha, han är inte sådan. Han är snäll.

- Visst, om du säger det så. Jag bara skakade på huvudet och fortsatte äta min lunch.

"Hej" skrev jag till Logan.

Det tog ett tag innan han svarade.

Pling

"Vem är detta?" Jag blev lite ställd. Hur många tjejer ger han sitt nummer till om dagen egentligen?

"Kim? Vem annars? Hur många tjejer ger du ditt nummer till egentligen?"

Pling

"Typ 20, haha" jag förstod ju såklart att han skojade.

"Haha, jättekul" svarade jag och skrattade lite grann.

Pling

"Ja, jag fick ju dig att skratta. Eller hur?" Det hade han ju faktiskt rätt i.

"Ja"

Pling

"Då så"

- Vad ler du åt? Jag hade varit så inne i min telefon att jag inte märkt att mamma hade ställt sig i dörröppningen.

- Inget, sa jag snabbt och lade ner mobilen.

- Nä nä, absolut inte, sa mamma, log ett lömskt leende och gick sedan ut igen.