Lova att aldrig lämna mig

Kapitel 6

Helgen gick för snabbt som vanligt och nu är det måndag morgon igen. Första lektionen, vilket var engelska, är nu avklarad och nästa är idrott. Idrott är verkligen inget ämne jag gillar, eller ämnet i säg tycker jag nog om. Det jobbiga är att byta om och duscha med klassens tjejer. Jag har aldrig varit riktigt nöjd med min kropp. Det finns inga kurvor eller direkt snygga former men även om jag tyckt såhär var det aldrig jobbigt innan. Innan när jag hade ett kompisgäng jag alltid umgicks i var det inga problem. Då försvarade man varandra ifall det kom någon elak kommentar flygandes mot en. Det är inte alls lika lätt själv.

Jag plockar ut min väska med mina idrottskläder i och börjar gå mot skolans idrottshall. Nervositeten finns inom mig och gnor en aning men jag försöker svälja ner klumpen som finns i min hals. Jag öppnar dörren till tjejernas omklädningsrum och stålsätter mig inför vad som helst egentligen. Inte för att folk brukar säga något elakt mot mig när jag byter om men känslan av att de står och pratar bakom min rygg finns där.

Omklädningsrummen på skolan där jag går ser nog likadant ut som de flesta. Bänkar där du kan sitta när du byter om och krokar som du hänger dina kläder på. Duschar med trasiga draperier eftersom några alltid tar sönder dem så fort vaktmästaren sätter upp nya. Väggarna är fulla med klotter om olika namn som varit tillsammans med varandra eller ord som "bög" eller "hora" står också på väggarna.

Jag sätter min väska på en av de långa bänkarna och börjar plocka fram mina idrottskläder och skor. Mina idrottskläder består av ett par adidas shorts och en svart T-shirt. Jag drar min tröja över huvudet och sätter på mig min sport-bh över min vanliga bh för att sedan kunna ta av mig min vanliga bh utan att behöva visa för mycket. Snabbt tar jag på mig min svarta T-shirt och byter sedan ut mina vita jeans mot adidas shortsen. Allt detta gör jag utan att kolla mig runt på de andra tjejerna. Då kommer jag bara se deras blickar eller försöka lista ut vad de säger om mig.

Vår idrottslärare heter Markus och likadant som alla andra dagar släpper han in oss exakt på minuten då idrottslektionen börjar. Aldrig en minut förtidigt eller försent. Vi går in och sätter oss på idrottshallens golv undertiden Markus tar närvaro och ska berätta dagens aktivitet.

"Idag ska vi spela spökboll" berättar Markus när han slår ihop pärmen med närvarolistan.

Jag suckar tyst för mig själv. Bollsporter har aldrig varit något jag varken gillat eller varit bra på. Det är inte så lätt när man är rädd för bollen. Vi delas upp i två lag och leken går ut på att kasta bollen på sina motståndare så andra laget tillslut inte har några spelare kvar.

Felicia är en av personerna som hamnar i mitt lag. Ingen av oss blir särskilt glada över detta. Vi ägnar knappt varandra någon blick. Felicia är en av de jag umgicks väldigt mycket med innan. Vi representerade ett typiskt par av bästa vänner. Jag kunde berätta vad som helst för henne och hon likaså för mig. Hon är nog den personen som vet mest om mig, nästan mer än jag själv kan det ibland kännas som.

Efter dagen då pappa drog och vi verkligen insåg att han inte skulle komma tillbaka blev jag allt mer och mer tillbakadragen. Jag tackade ofta nej till att följa med på fester eller bara en vanlig övernattning med film och snacks. Även i skolan ville jag vara för mig själv, detta ledde till att vår vänskap slutade existera. Båda slutade höra av sig till varandra. Någon gång fick jag tanken av att vilja försöka hitta tillbaka till vänskapen vi en gång hade men nu känns det omöjligt.

Det låter som att allt är mitt fel, att det var jag som gjorde att våran vänskap försvann och slutade existera. Jag håller med om detta men samtidigt är det inte lätt att berätta för sina vänner att ens pappa stack ifrån en pågrund av att man inte dög. Att ens pappa stack och skaffade sig en ny familj, en mycket bättre familj. För mig kändes det omöjligt att berätta något sådant, även om det var till min bästa vän. Det kändes pinsamt att berätta att man tydligen inte dög för sin egen pappa och därför blev det aldrig av. Nu är vår vänskap redan förstörd och kommer antagligen aldrig finnas igen, och allt detta pågrund av mig.

Markus visslar igång spelet med hjälp av sin visselpipa och bollar börjar direkt kastas fram och tillbaka över salen. Ända gången jag egentligen kastar någon boll är om det kommer en från motståndarlaget som jag lyckas fånga. Många har förstått att jag är boll rädd och passar därför inte till mig pågrund av att jag inte är särskilt bra.

I mitten av matchen träffar en boll mig rakt i bakhuvudet. Det gör lite ont och jag tar upp handen för att känna på punkten av huvudet där bollen träffade. Jag behöver inte fundera särkilt länge över vem bollen kom ifrån då Felicia bara står en bit från mig skrattandes över situationen. Eftersom vi båda är i samma lag och inte medvetet ska träffa varandra måste det betyda att hon kastade bollen med mening. Att hämnas genom att kasta tillbaka en boll på henne gör jag inte eftersom det ändå inte lär lösa något mellan oss.

Jag behöver dock inte vänta så länge innan en boll från andra sidan planen kommer i full fart och träffar hennes lår. Med tillgjord röst och haltande tar hon sig ut från planen. Jag kan inte låta bli att le lite inombords över att hon åkte ut före mig i spelet. Med nytt mod och självförtroende tar jag upp en boll från golvet och kastar den till andra sidan.