99 Days Without You (Swedish)

Dag 1

Jag vaknade precis som jag gör varje dag. Jag förväntade mig att du skulle ligga bredvid mig med dina mörka lockar. Men när jag vände mig om var sängen tom och jag kunde inte hitta dig. Först så skakade jag bort det och tänkte för mig själv att du var i köket och gjorde frukost eller att du duschade. Bristen på ljud i lägenheten borde ha avslöjat sig. Jag är ledsen att jag inte brydde mig om det. Jag borde ha vetat. Jag borde ha stoppat dig.

När jag äntligen steg upp från sängen skrämmde tystnaden mig och nerverna började attackera mig. Jag kände mig orolig när jag gick runt i lägenheten och letare efter dig. Mina knän blev svagare för varje steg jag tog.

Jag gissar att man kan säga att jag föll till mina knän ögonblicket jag hittade dig. Jag grät. Mycket faktiskt. Mina ögon gjorde ont efter alla tårar och hjärtat bultade fort när jag såg dig. Men jag skyller inte på dig. Det har jag aldrig gjort. Jag skyller på mig själv.

Jag kommer aldrig kunna spola tillbaka tiden och jag kommer aldrig kunna radera bilden utav din orörliga kropp liggandes på golvet. Den jagar mig varje dag och varje natt.

Jag gjorde det enda jag kunde göra, ringa ambulansen. De var vid lägenheten inom några minuter och de bar iväg dig från mig. Jag kunde inte röra mig, inte heller Niall och Zayn som jag hade ringt tillsammans med Liam strax efter ambulansen. Det var Liam som körde oss till sjukhuset efter ambulansen. Jag satt i baksätet och grät tyst.

Jag ville inte tro på det.