IRRESISTIBLE

Del 33

Två veckor har gått efter att mamma har lämnat oss och begravningen är idag, jag vet knappt vad det är för dag, om det är natt eller dag.
Jag har inte lämnat huset på flera dagar, jag har knappt varit utanför mitt rum.
Jag kan inte äta, maten smakar ingenting och den kommer bara upp igen. På nätterna drömmer jag mardrömmar och vaknar alltid upp i panik.
Det är fortfarande overkligt att mamma inte längre finns, jag inbillar mig att jag hör henne ropa att maten är klar, eller mitt namn när jag sover.

Att isolera mig kanske inte är det bästa, men jag klarar inte av att vara runt folk. Sam och Emma har försökt att nå mig i dagar, men jag har inte svarat på ett enda sms. Nathan har kommit och knackat på några gånger men jag har aldrig öppnat dörren.
Ingen sa att det här skulle vara lätt och tro mig, det är inte som en dans på rosor. Jag trodde att jag var på botten men jag fortsätter falla.
Jag försöker gråta men tårarna är slut för länge sedan, men jag försöker vara stark för Lilys skull, men jag är bara en människa. Jag har i flera månader försökt ignorerat mina känslor, försökt glömma cancern, men det är omöjligt.

Jag stod framför min stora spegel och kollade på mig själv. Den svarta klänningen satt inte längre mot min kropp, den var slapp och såg ut som en potatissäck på min kropp. Mitt hår hängde livlöst, mina ögon är blanka och min hud är blek och kinderna blöta. Det knackade på dörren, men jag reagerade inte jag stod kvar och kollade på mig själv.
"Är du klar gumman?" Frågade farmor med en mjuk röst, jag nickade sakta.

Farmor och farfar kom från New York några dagar efter för att hjälpa och stötta oss, jag har verkligen saknat dem.
Pappa har inte jobbat en enda dag, han vill ha familjen samlad. Jag visste inte att det krävde att mamma skulle dö för att få honom att inse det.

Begravningen var nog det näst jobbigaste jag gått igenom. Regnet öste ner utanför kyrkan. en präst stod framme vid kistan och pratade, men vad hans sa hörde jag inte.

Folk turades om att lägga fram rosor och ta ett sista farväl av mamma, när det var våran tur trodde jag att jag skulle svimma. Vi stod framme vid kistan, jag, pappa, Lilly, farmor och farfar. Jag kunde höra hur de grät bredvid mig men jag kunde inte gråta. Vi la våra rosor på kistan bland alla rosor, alla var röda men inte min. Jag valde en vit.

Bland alla röda stack den vita ut, precis som min mamma. Hon var speciell, Hon stack ofta ut och hennes energi lyste alltid igenom. Pappa, farmor och farfar börjar gå tillbaka till bänkarna men jag stod kvar, jag såg upp på alla som satt i kyrkan, min blick vandrade på alla släktingar och vänner till familjen.

Det är många ansikten kände jag igen men några var okända. Folk grät, några satt bara tysta och kollade tomt framåt. Jag vet inte varför men jag fick lust att skratta. Varför ska folk samlas på begravning för att säga hejdå? Hon är redan död och de kommer nu för att ta farväl? Det är ganska tragiskt, men jag hade önskat för mammas skull att de skulle samlats medan hon levde.
Jag kunde inte andas, när jag andades ut kändes det som Att jag skrek. Hela min kropp skakade.

Vi stod utanför kyrkan, pappa stod och skakade hand och kramade om alla gäster medan jag stod en bit bort för mig själv. Jag kände en hand på min axel och bredvid mig stod farfar.
"Hur är det hjärtat?" Jag kollade ut över utsikten igen och ryckte på axeln.
"Som det ska känna, antar jag."
"Du vet, bara för att hon inte finns här med oss nu så kommer hon alltid finnas i våra hjärtan." Jag suckade tyst för mig själv, jag orkade verkligen inte höra det där igen, såklart kommer hon alltid att finnas i mitt hjärta. Jag vet att jag kommer att klara mig igenom det här, jag måste ju det, för Lilys skull. Men som sagt är jag inte mer än en människa och jag måste låta mig själv ta den tid jag behöver. Det känns fortfarande som att det var bara timmar sedan jag gick in i sovrummet och fann henne död.