Flickan Från Vettet (pausad)

[8] - Åttonde Delen

Doktorn hittade ingenting fel i mitt huvud, vi gjorde flera olika tester men allt såg normalt ut. Eller så normal som min hjärna kunde vara, vad hade jag tänkt på igår? 

Min hals hade jag lindat in i en tjock halsduk för att doktorn inte skulle märka något. Jag hade redan tagit hand om skadorna hemma och ville inte få några frågor ställda från personalen om hur jag fick dem.

De skulle inte trott mig ens om jag försökt förklara.

Såren sved fortfarande vilket var en påminnelse om hur lyckligt lottad jag var, om inte den där främlingen hade räddat mig skulle jag inte ha levt idag. Jag rös av tanken. Jag hade fortfarande inte förstått hur det gick till, vem ägde en sådan kraft att man kunde jaga iväg dem ohyggligaste av varelser? Det var orimligt men jag kunde inte ha inbillat mig.

Steg bakom mig fick mig att panikslaget titta upp från asfalten och jag slappnade genast av när jag insåg att det bara var en vanlig person, men när tjejen mötte min blick vred jag snabbt bort mig.

"Inte hon." gnällde jag tyst för mig själv och började gå snabbare hemåt.

En fot framför den andra tills jag praktiskt talat sprang fram på trottoaren, hon ropade att jag skulle vänta men jag lyssnade inte. Jag tänkte inte prata med henne, inte idag, inte imorgon- aldrig. Jag stannade plötsligt till när vägen tog slut och en bred skog tonade sig upp framför mig.

Granarna och tallarna stirrade på mig, iakttog alla mina rörelser och jag var förlamad. Rädsla slöt sig över mig och mitt hjärta började slå fortare. Det fanns inte en chans att jag satte min fot därinne igen. 

Ett finger på min axel fick mig att hoppa till och vända mig om. Djävulens hår och mörka ögon bemötte mig med en dödsallvarlig blick.

"Låt mig vara, Ida." var de första ord som jag yttrade.

Jag var som is. Kall och hård i rösten när jag pratade. Ida såg medtagen ut, hon stängde ögonen och andades in. När hon öppnade dem igen var det som att all trötthet hade försvunnit.

"Jag tänker inte lämna dig ifred förrän du ger mig en chans att förklara," sa hon lugnt och behärskat. Det enda jag ville var att få henne att hålla käften, samma käft som kysst Tomas.

Jag backade några steg och skakade på huvudet.

"Vad finns det att mer att säga? Du ljög, gick till Tomas och jag kom på er. Jag tror redan allt är uppklarat." log jag sarkastiskt och himlade med ögonen.

Hon avbröt mig genom att ta tag i min hand.

"Nej, sluta. Du har missförstått allt." bad hon patetiskt och jag drog med avsmak bort min arm.

"Jaså det säger du, hur då? Herregud, du är precis som Embla, kanske till och med värre." fnös jag och mina ögon smalnade av till springor. Embla och Ida var båda lika svekfulla.

Idas ögon lyste av smärta efter vad jag precis sagt, Embla hade inte bara sårat mig utan henne också.

"Jag är inte ett dugg som henne och det vet du, om du bara lät mig berätta vad som hände-"

Jag var tvungen att stoppa henne där.

"Snälla, jag vill verkligen inte höra om hur det gick till. Jag kommer börja gråta." mumlade jag tyst och bet mig obeslutsamt i läppen. Tanken på Tomas och Ida tillsammans fick mig att få kväljningar.

Hon sa inget mer vilket jag blev förvånad över, vi tittade på varandra och jag kunde känna hur vänskapsbandet som knöt all vår tillit hade brutits. Hennes bruna ögon vattnades som om hon visste att hon hade förlorat mig och jag gjorde inget för att stoppa henne. Hennes händer skakade som dem brukade göra när hon blev upprörd.