Förbjuden Kärlek 2

Förbjuden Kärlek 2 del 4: Undantaget

När jag kom hem så slängde jag mig ner i sängen och satte på datorn. Egentligen behövde jag plugga men det fick vänta. Jag var helt slut. Jag surfade runt ett tag men hitta inget som roade mig direkt. Jag stängde ner datorn och satt och kollade rakt ut i luften. Mina ögon började vandra runt i mitt rum. De fastnade på skolfotona som satt upp hängda på min garderobsdörr. Alla klassfoton från ettan på lågstadiet till det senaste klassfotot som togs för två månader sedan hängde där. Jag gick upp ur sängen och gick fram till fotona. Längst upp hängde klassfotot som togs i början av terminen. Alla var solbrända och glada. Mina ögon vandrade på alla på bilden. Utan att tänka mig för så stannade de på en speciell person. Johan. Jag gick närmare för att se bättre. Han log brett mot kameran med sina vita tänder. Han hade kort blont hår och mittbenan var synlig eftersom han troligtvis noga hade kammat ut den. Hans isblå ögon såg ännu blåare ut på grund av blixten. Det var de ögonen som hade studerat mig på ett speciellt sätt för bara några timmar sedan. Jag bläddrade tillbaka i minnet och hamna i grupprummet tillsammans med Johan, precis som i förmiddags. Mitt hjärta började slå snabbare och suget i magen kom igen.

Jag vaknade ur min dagdröm. Jag blinkade häftigt med ögonen som jag precis sovit. Vad händer med mig? Jag bestämde mig för att ta tag i läxorna. När klockan började närma sig sju så bestämde jag mig för att det fick räcka med plugg för idag. Jag la mig i sängen igen. Precis när jag tar upp mobilen så kommer mamma in i mitt rum. Jag vet precis vad hon vill prata om. Jag började kallsvettas och blev nervös. Mamma satte sig på fåtöljen som stod på mitt rum. Jag satte mig upp i sängen. Jag kunde inte möta hennes blick. Hon betraktade mig.

"Jag fick ett samtal förut." sa hon långsamt.

"Jaha..." svarade jag kort med blicken fortfarande nere.

"Från din lärare Johan." Jag svarade inte utan satt och pillade på mina hörlurar.

"Vad sa han då?" frågade jag efter en stunds pinsam tystnad.

"Att du hade ringt honom och bad om skjuts. Och det hade jag inte en aning om. Du berättade ju inte det så jag kände mig jättedum när han ringde."

"Mmm..." Gud vad jag skämdes.

"Sedan sa han att han verkligen inte skulle säga något om det här till någon."

"Jo, jag vet. Det sa han till mig också." Dörren till mitt rum öppnas igen och in kommer pappa. Han går långsamt in och ställer sig bredvid fåtöljen där mamma sitter. Jag behöver inte fråga om han vet något, det såg man på honom. Vi pratade om det som hade hänt. Jag nämnde inte att Magnus var 35år och att han hade blivit full. Jag sa inte så värst mycket överhuvudtaget. Det var mest mamma och pappa som pratade. De tjatade om vad som skulle ha hänt. De var inte arga direkt utan mer oroliga. Precis som Johan hade varit. Jag log när jag tänkte på det, att han hade blivit så orolig för min skull.

Veckorna flöt på som de skulle. Helt plötsligt var det bara två veckor kvar till jullov. Vi hade precis haft vårat sista matteprov innan jul. Det var en fredag och vi hade sista lektionen för dagen. Och det var matte, med Johan.

"Kan vi inte få sluta nu? Vi har ju jobbat jättebra den här lektionen." frågade Oscar, en kille i klassen. Johan tittade på sin armbandsklocka och såg att det bara var fem minuter kvar. Han tänkte öppna munnen och troligtvis säga nej men när han såg hela klassen sitta och se på honom med vädjande blickar så kunde han inte säga nej.

"Okej då. Men glöm inte att..." han hann inte avsluta meningen innan alla i klassen var ute ur klassrummet. Det var bara jag kvar.

"Ställa upp stolarna..." avslutade han med en suck. Han såg vädjande på mig.

"Jaja, okej då. Jag hjälper dig med stolarna." sa jag och himlade med ögonen.

"Tack." sa han och log mot mig.

Vi hjälptes åt med alla stolarna i tystnad. När alla stolarna var uppe så sa jag:

"Jo men då ses vi på måndag. Ha en bra helg!" Jag började gå mot dörren.

"Vänta. Jag skulle behöva prata med dig om en sak." Jag vände mig snabbt om.

"Vi tar det på mitt arbetsrum."
sa han och tog sina saker och började gå mot dörren. Han låste klassrummet och började gå mot sitt arbetsrum. Jag följde efter. När vi gick förbi skåpen så märkte jag att ingen var kvar, alla hade gått. Det var helt tyst. Det enda som hördes var våra fotsteg som gick i takt med varandra. Väl framme vid hans rum märkte jag att alla lärare också hade gått för dagen. Vi var de enda som var kvar. Min puls började öka. Hela situationen var väldigt spännande, vi var helt ensamma i skolan...

"Jo. Det senaste matteprovet gick inte så särskilt bra för din del..." sa han och vände sig mot mig och räckte fram provet. Jag såg till min fasa att han hade rätt. Det gick inte alls något vidare bra. 10 poäng av 25. Jag hade visserligen godkänt men inte alls så bra som jag brukade få på matteprov. Han fortsatte.

"Du ser här." han gick närmare mig för att jag skulle kunna se bättre. Nu stod vi så nära att våra kroppar nuddade varandra. Jag kände hur hela min kropp blev varm. Jag ställde mig ännu närmare.

"Jo. Jag ser..."

"Det är inget som har hänt? Något som gör att du inte kan koncentrera dig på skolan? Något hemma eller så?" Han såg mig i ögonen och la sin hand på min axel. Jag rös när han la sin hand på min axel. Jag mötte hans blick och fastnade bokstavligen i den. Jag glömde helt bort hans fråga.

"För du vet att du kan komma till mig när du vill och prata om något inte känns bra." sa han och tog ett hårdare grepp om min axel. Jag var som förstenad. Jag ville bara stanna tiden här och nu. Tillslut förmådde jag mig att svara.

"Nej. Det är inget."

"Helt säkert?" Han såg djupare in i mina ögon. Jag skakade snabbt på huvudet. Det var ju inget så jag ljög ju inte. Han verkade inte riktigt tro mig men han frågade inget mer. Han nickade bara långsamt och vände blicken till mitt prov igen.

Han visade alla fel som jag hade gjort och förklarade vad  jag skulle kunna gjort i stället. När han var klar så sa han:

"Egentligen ska hela ditt slut betyg i matte sänkas på grund av det här provet." Han såg bekymrat på mig.

"Egentligen?" frågade jag.

"Men jag tänker göra ett undantag." sa han och mötte min blick. Jag såg förvånat på honom.

"Jaha..." fick jag bara ur mig.

"Men det stannar väl mellan oss?" sa han och blinkade mot mig. Jag log till svar.

"Det är bra." sa han och la sin arm om mig igen och klappade mig på axeln. Jag såg på honom och han log mot mig. Sedan tog han bort armen och gick bort till sitt skrivbord. Jag började gå mot dörren. Jag hejdade mig och vände mig omigen.

"Tack." sa jag och log mot honom. Han snurrade på stolen och log mot mig.

"Vad gör man inte för de man tycker om?" sa han och blinkade mot mig. Jag blinkade tillbaka och vände mig om och gick ut ur hans arbetsrum.