Arco Iris

Kapitel 5: Galopperande hästar

Nu är vi framme. Framme i en ny stad. Ett nytt hus. Vi har varit här i någon timme. Jag är i mitt nya rum och har börjat packa upp. Mitt rum är väll inte så märkvärdigt men jag kommer nog trivas här ändå. Hoppas jag. Jag ger det iallafall en chans. Min säng är på vänster sida av rummet och bredvid sängen står min gaderob. I andra sidan av rummet så står det ett skrivbord och det finns även en bokhylla. Jag är nästan klar med att ställa upp alla böcker när jag ser ett inramat fotografi i lådan bredvid. Det är en bild på mig och Arco Iris. Jag rider barbacka på honom och han gäspade i exakt samma sekund som bilden togs. Hans tunga syns och det hela ser väldigt lustigt ut. Jag har alltid älskat den här bilden. Jag ser så glad ut och Iris ser så där busig ut som bara han kan. Nu får bilden mig nästan att börja gråta. Jag lägger in bilden längst in i skrivbordslådan. Jag klarar inte av att se den längre. Jag bestämmer mig för att gå ut på en promenad och utforska området lite, jag får forsätta att packa upp lite senare.

Jag tar på mig mina joggingskor och går ut. Vädret är helt underbart! Solen skiner och det syns inte ett moln på himlen. Om allt hade varit som vanligt så skulle jag och Alicia antagligen varit ute på en underbar uteritt nu. Det ända problemet är att allt inte är som vanligt. Inget är som det ska vara. Jag suckar och börjar gå. Jag har inte någon aning om vart jag ska (jag hade ändå inte hittat dit om jag hade velat gå någonstans...). Jag bestämmer mig för att gå åt höger. Jag följer vägen i ungefär 10 minuter, där kan man svänga in till en skog, vilket jag gör. Jag lyssnar på alla ljud omkring mig, fåglar som kvittrar och alla möjliga saker man hör i en skog. Jag fortsätter följa vägen och inser vad mysigt det hade varit att rida här.

I mina tankar fantiserar jag om hur jag sitter på Arco Iris rygg och njuter av ridturen. Jag känner hur en tår rinner ner för min kind. Allt är så orättvist. Varför var vi tvungna att flytta? Plötsligt hör jag en gnäggning. Finns det hästar i närheten? Eller fantiserar jag bara? Jag forsätter att gå en bit innan jag stannar upp. Jag tyckte jag hörde något. Jag försöker lyssna riktigt noga men jag hör inget annat än vinden och fåglar. Då hörde jag det igen. Det låter som hovar på en galopperande häst. Jag går en bit till och då förstår jag. Jag hade inte inbillat mig. Jag står bredvid en hage. Några av ponnyerna busar med varandra, medan andra tycker det är viktigare att äta gräs. Jag ler för mig själv. Att få se hästar kommer alltid att göra mig glad. Jag saknar dock redan Arco Iris väldigt mycket. Jag önskar att han kunde vara en av hästarna i hagen som verkade ha det så underbart. Jag undrar hur han har det just nu?