- Ja omg det är jag, Martinus Gunnarsen tjohooo, sa han med ett flin.
Jag fick fram ett tillgjort skratt. Min blick fastnade i hanns ögon, de var så mjuka. Martinus kollade på mig med en blick om att han väntade på svar på hanns tilltal.
Ehhmm fick han fram från sina läppar.
- Ja?
- Alltså mamma undrade om ni ville komma över på middag, vi bor ju grannar och ehm ja du fattar.
- Ja vi kommer gärna över.
Han log och sedan vände ryggen till och gick. Shit! Jag har alltså precis blivit hembjuden till Marcus och Martinus? Jag förstod inte själv och choken la sig inte på hela dagen.
Jag var tvungen att skick en snap till Sara om vad som hänt
Jag:
Saaaara sjukaste saken har hänt!
Sara:
Vad har hänt?
Jag: Jag bor granne med Marcus och Martinus och inte nog med det så blev jag hembjuden på middag hos dem ikväll
Sara: OMGGG, snälla ta nt Marcus han är min
Jag: Lovar, föresten Martinus är inte så dum som jag trodde Hahaha
Sara: nej Ellerhur
Jag la mobilen på laddning och sedan gick jag och försökte rota fram något att ha på mig ur alla de olika flyttkartongerna.
Jag nöjde mig med ett par svarta jeans och ett vitt spets linne från Gina Tricot.
- Alva är du klar? Skrek mamma från nedervåningen.
- Mmm mumlade jag fram och sedan halv sprang jag ner för trappan.
När jag kom ner trampade jag i mina svarta högklackade skor och tog på min svarta chiquelle jacka som alla hade nu förtiden.
- Hemskt vad du var uppklädd!
- Nej inte så värst, kolla på dig själv.
Mamma granskade sig själv och visst var hon finklädd. Hon hade en lång svart klänning och en väska med silverdetaljer som vilade på hennes axel.
Vi båda skrattade och gick mot Marcus och Martinus.
- Jag är nervös, var det sista jag hann säga innan dörren flög upp.
Martinus perspektiv:
Jag drog hastigt upp dörren, jag var så uppspelt över att Alva och hennes mamma Anna skulle komma. Eller egentligen mest Alva, för jag var lite småkär i hon.
De kom in och hängde av sig.
- Alva, sa Alva när hon skakade hand med alla i min familj. Jag tyckte det hördes konstigt att hon sa "Alva" och sedan tog hand men så gör de väl i Sverige tänkte jag.
Alva var ett väldigt fint namn, särskilt till en tjej som hon.
Marcus puttade till mig i sidan och viskade något i mitt öra som jag fick anstränga mig mycket flöt att höra.
- Du gillar Alva va? Sa han och gav mig ett extra stort leende
Jag kunde ju inte säga nej, men inte heller ja för jag kände knappast hon.
——
Ja Martinus, hur ska du göra nu?
BINABASA MO ANG
Killen från Trofors
Fanfiction- Vi ska flytta, sa mamma med en mild röst. Orden var sanna, jag och min mamma skulle flytta bort från Göteborg och bort från Sverige. Det var min mamma. Min dumma mamma som hade bestämt det. Inget kommer bli som förr och jag hatar det. Men vänta...
