Själsfrände

Kapitel 5 - Elias

Kapitel 5 - Elias 

Han slängde en blick över axeln, som för att se om jag var med, innan han öppnade passagerardörren för mig och gick runt bilen till förarsidan. Jag stod kvar och tvekade vid den öppna dörren, osäker om jag skulle sätta mig i bilen eller inte. "När du sa att promenad,… Så trodde jag du menade en promenad. Inte kidnappning i en svart pickup." muttrade jag, mest för mig själv. Men han verkade ha hört iallafall för han kastade en nedlåtande blick mot mig över taket innan han satte sig. "Jag ska inte kidnappa dig", muttrade han inifrån bilen och jag suckade besegrat och hoppade tillslut in bilen. Han startade den snabbt och backade ut för uppfarten och började köra gatan fram, medans jag såg mitt hus försvinna längre och längre bort. 

Bilen luktade svagt av kaffe och rök, och jag undrade tyst om han rökte.

Några böcker jag inte kände igen låg slängda här och där tillsammans med några skrynkliga kvitton. Utan att jag visste om det själv, så rörde sig mina ben som av sig själv och sparkade av mina skor ner på mattan under sätet. Han slängde en förvånad blick på mig från förarsätet men jag försökte ignorera honom när jag drog upp benen mot bröstet och lutade hakan mot knäna. 

Det kändes kanske inte som den bästa iden, göra sig bekväm i en potential mördares bil, men det var sent, jag var trött, och jag visste inte hur länge jag skulle sitta i den här bilen. Jag kunde likaväl göra det bekvämt för mig. 

Vi körde i tystnad en stund och jag kastade några stulna blickar på honom då och då. Det var svårt att se något i den mörka bilen, men gatlyktorna utanför lyste upp oss med blixtrar av ljus då och då, och jag lyckades se glimtar av hans ansikte. 

Hans hår var en konstig blandning av mörka  lockar och spretande spikes och jag märkte att det hela tiden föll ner över hans ögon, så han var tvungen att lyfta handen från ratten och svepa bort det. Han hade en stark käke från vad jag kunde se, och den verkade på något sätt alltid vara spänd, som om han bet ihop tänderna. Jag var inte riktigt säker på om det berodde på mig, eller om han koncentrerade sig på vägen. 

Hans ögon, som jag självklart redan visste exakt hur dom såg ut, verkade glimma till som gröna strålkastare varje gång ljuset träffade dom. 

Han hade en rak näsa, bred mun, långa fingrar, och jag visste redan att han var lång, med tanke på hur mycket jag var tvungen att sträcka på halsen för att möta hans ögon. 

Men trots allt detta, så kändes det fortfarande som om jag inte riktigt såg honom, antagligen för att en del av mig trodde att jag fortfarande låg i min säng, och drömde ihop allt jag såg. Det var ett sorts handikapp jag hade, jag kunde aldrig riktigt lita på mig själv, jag hade inte lätt för att lita på folk, inte ens på mig själv. 

Men här satt jag ändå, i en främlings bil, mitt i natten, utan att ha någon aning om vart vi skulle. Om det inte var att lita på någon så vet jag inte vad det var. 

"Tänkte du sitta och stirrade på mig hela natten, eller tänker du börja ställa frågor?" Hans raspiga röst tog mig med överraskning när det fyllde den tysta bilen och jag vände snabbt blicken från hans läppars rörelser och lutade hakan mot knäna igen. Jag fokuserade blicken på dom blixtrande gatlyktorna genom vindrutan innan jag rynkade pannan och öppnade munnen. "Varför lämnade du mig på cafét?" mumlade jag, fortfarande utan att vända blicken från gatlyktorna. "Nästa fråga." Mitt huvud flög åt sidan och jag stirrade chockat på honom, men han mötte inte min blick. "Jag förtjänar att veta." pressade jag ilsket, ilskan hade återigen börjat bubblade upp i mig, och jag kände mig extremt frustrerad. Varför svarade han inte bara? "Varför lämnade du mig på cafét!?" upprepade jag, men han svarade återigen lika lugnt, utan att vända blicken från vägen. "Nästa fråga."