HALV ✔

t r e t t i o e t t

Raelynn
🌹

Reed drog lealöst bort det ljusa håret från sin panna när vi kom in i köket innan han vände sig mot mig igen med sitt fåniga leende som han hade haft ända sedan han kom och hämtade upp mig. 

Han kunde inte slutat att älta det som han hade bevittnat i morse, tydligen så hade han slumpmässigt tittat ut genom fönstret och sett mig, mamma och "han med den schyssta bilen" som Reed kallade Xander. Hans tjat fick mig bara att vilja slå någonting, hårt. 

"Varför svarar du inte? Kom igen, säg då!" utbrast han så att skrattlinjerna runt hans mun framhävdes något enormt. Nu när jag väl tänkte på det så kom jag ihåg hur avundsjuk jag alltid hade varit på det eftersom jag tyckte det var fint när man såg bevis på hur mycket en människa hade skrattat i sitt liv.

"Aish, varför bryr du dig?" muttrade jag och kastade min väska på en av köksstolarna med en hög duns. 

"Öh, för att det är viktigt?" sa han i en ton som om det skulle vara uppenbart. "Tänk om han låter mig köra den någon gång? Jag måste veta."

Jag suckade, skakade på huvudet samtidigt som jag böjde mig ner för att klappa Pucko som låg helt utslagen i sin hundsäng och sov som om det inte fanns någon morgondag.

"Varför skulle Xander låta dig köra hans bil? Det är ju bara skumt", jag rätade sedan på mig och himlade med ögonen så att det nästan kändes som att de försvann bakom mina ögonhålor- så irriterad var jag.

Reed flämtade förolämpat till. 

"Åh, vänta du bara, Raelynn", viskade han hotfullt med ögonen smala som två minustecken. "Vänta, du bara..." 

Precis när han skulle gå upp för trappan och äntligen lämna mig ifred ringde plötsligt dörrklockan och han stannade. Vi mötte genast varandras förvirrade blickar.

"Vem kan det vara?" undrade han och jag ryckte på axlarna. 

"Det är i alla fall inte mamma eller pappa, de jobbar ju nu." 

Fortfarande med frågetecken i ansiktena började vi långsamt att närma oss ytterdörren och eftersom jag gick först, med han bara några steg bakom, var det jag som öppnade den. 

Direkt när jag såg vem det var försökte jag omedelbart att stänga dörren igen med han hade redan tagit tag i kanten och hindrat den från att stängas. 

"Ohh, bilkillen", viskade Reed fascinerat och började genast att söka sin blick bakom Xander. "Har du med dig din bil nu?"

"Nej, inte idag." Xander smålog men skakade på huvudet till Reeds besvikelse.

"Men, åh!" stönade han snopet och jag armbågade honom i sidan för att få honom att skärpa sig. Var han tvungen att fråga sådant där just nu?

"Är du klar?" väste jag och han nickade missnöjt medan han smekte stället jag hade slagit honom på. Jag la sedan armarna i kors över bröstet innan jag till slut tilltalade Xander. "Ursäkta, men vad gör du här vid vårt hus?"

Hans lilla leende som han hade haft när han hade pratat med min bror försvann ögonblickligen när han mötte mina ögon, han verkade allvarlig. 

"Jag kom för att prata med dig", sa han och jag fnös.

"Prata? Då kunde du bara ha väntat tills i morgon i skolan." Fräste jag och anmärkte hur hans mun putade en aning som om mina ord faktiskt sårade honom, men det stämde väl inte, eller?

"Nej, det här är för viktigt att vänta med", svarade han och i en liten stund funderade jag faktiskt på att låta honom säga det han ville ha sagt och bara glömma det som hände med McKenzie, men det kunde jag inte.