bästa vän n.f

trece

Än en gång, gjorde de ett fantastiskt uppträdande. Det är galet hur duktiga de verkligen är.

Vi bestämde oss alla att gå ut och äta middag. Ingen var sugen på hotellets stående bord. Vi visste egentligen vart vi skulle, men vi gick omkring ett bra tag före vi slog oss ner vid något mysigt ställe. Ljudnivån höjdes genast när vårt gäng kom in, och vi fick några irriterade blickar, men inget som vi brydde oss om.

Jag bestämde mig för att sitta i mitten där jag har perfekt syn över Noel, och Amanda för den delen också. Hans ansikte såg så vackert ut i det svaga ljuset från lampan som hängde ovanför honom.

Jag kände hur någon slog till mig i armen. Fan, nu blev jag i mina egna tankar om Noel igen. Alla måste tro att jag har något fel. Men det har jag ju på sätt och vis.

"Ska du inte ha något?" frågar Axel och nickar mot servitrisen som stirrar på mig. Jag blickar i panik genom menyn och tar nästan det första bästa jag ser. En hamburgare. Jag är vegetarian. Vad håller jag på med? Nu måste ju alla tro att jag är störd.

"Ska du inte ha en vege?" frågar Nelly och ser undrande på mig. Jag tittar på henne tacksamt. Hon räddade verkligen mig.

"Ja juste. En vegehamburgare om det finns" säger jag och ler stort mot servitrisen. Han tittar på mig konstigt, skriver ner något i sitt block och går sedan iväg.

"Alltså vad är det med dig? Du har betett dig så jävla konstigt" säger Noel och skrattar. Jag tittar snabbt på Nelly för att försöka få hjälp av henne, men hon bara rycker på axlarna.

"Jag har sådan huvudvärk" säger jag och tar mig på pannan. Borde bli skådespelare, för vilken begåvning jag har att lura mina vänner.

Alla verkar tro mig utan Nelly, och kanske Ludwig, och de går sedan tillbaka till sin diskussion.

Jag känner hur ångesten börjar sakta komma. Jag försöker blunda och ta djupa andetag, som jag har lärt mig att borde hjälpa, men det gör det inte.

Varför jag har sådan ångest just finns det inget svar på. Det bara kommer då och då. Just nu troligen för jag har så mycket i mitt huvud som jag inte kan hantera.

Mitt i allt ställer jag mig upp och trycker mig förbi alla, och rusar till toaletterna. Jag tittar inte bakåt, och jag hör inte hur någon springer bakom mig.

Jag stänger toalettdörren så fort det bara går. Tårarna forsar ner för mina kinder, min andning är bara hulkningar och mitt huvud gör ont. Jag gissar att jag påriktig också hade huvudvärk.

Här sitter jag ensam på ett toalettgolv när alla mina vänner sitter och äter middag. Eller åt middag, före jag troligen förstörde det för dem.

Jag hör en svag knackning på dörren. Jag sträcker mig för att låsa upp dörren, eftersom det troligen är Nelly.

Men det är inte Nelly. Det är Noel, som genast rusar in, stänger snabbt dörren, och sätter sig sedan bredvid mig på golvet.

Jag är överraskad att Noel verkligen brydde sig, men jag gissar att han verkligen tänker hålla sitt löfte med att prioritera mig bättre. Han håller om mig hårt och hjälper mig att andas lugnt.

Hur länge vi sitter på det kalla och säkert smutsiga golvet vet jag inte. Men ett ganska bra tag.

Efter en stund föreslår han att vi ska gå tillbaka till hotellet, utan alla andra. Vi smyger oss förbi alla, för jag har ingen lust att stöta på de andra och få massor med frågor om hur jag mår. Jag skulle bara ljuga åt dem då.

Det har mörknat för en stund sedan när vi kommer ut. Vi går hand i hand längs någon av Eskilstunas stiliga gator. Det är inte mycket folk ute, det enda man hör är svag musik från någon sommarfest någonstans.

För Noel verkar det vara helt naturligt att vi går hand i hand. Men mitt hjärta håller på att slå sönder. Det känns härligt att bara ha Noel för sig själv en stund.

Vi kommer fram till hotellet. Ingen av våra vänner verkar ha kommit tillbaka ännu. Noel bestämmer sig för att följa med till mitt rum. Eller mitt, Nellys och Ludwigs.

Vi har inte sagt så mycket på hela kvällen, bara njutit av varandras umgänge. Det betyder att vi inte heller har pratat om vad som hände på middagen.

På tal om det så hann vi aldrig äta någon middag. Därför beställde vi roomservice. Det smakade inte alls lika gått som maten troligen skulle ha smakat på restaurangen, men det var inget vi brydde oss om.

Vi berättade inte åt någon att vi stack, men jag gissar att de fattade att vi gick därifrån. Ingen har försökt kontakta oss, vilket är bara bra.

När vi ätit oss mätta ligger vi och pratar en stund före mina och Noels andetag börjar bli tyngre, och ögonen vill hela tiden åka fast. Snart somnar vi där, jag och Noel tillsammans i vad som egentligen skulle vara Ludwigs säng.

Och det bästa av allt. Noel hade sina armar runt mig och höll om mig så att jag aldrig ville lämna den sängen.