Suckandes öppnar jag motvilligt mina ögon när det hemska ljudet av mitt alarm fyller rummet. Jag rullar över att ta tag i min mobil. Jag stänger av pipandet och lägger mig ner igen i sängen.
Måndag
Igen
När det äntligen blir helg så tar den slut direkt.
Och lämnar kvar oss med fucking måndag
Vilken bitch
Mycket motvilligt reser jag mig upp ändå. Jag möts av min trötta spegelbild och jag blir nästan rädd för det jag ser. Mitt hår är en enda stor golvmopp och mitt ansikte ser ut som att jag har legat i koma yttligare 4 månader.
Too soon för att skämta om de?
Jag reser mig upp och går fram till min garderob.
Jag överväger faktiskt att ta något annat än en hoodie, men inser att jag knappast har något annat. Det är fortfarande inte så pass varmt ute så jag behöver oroa mig över att dö av värmeslag i en hoodie, vilket jag uppskattar. Så trots mina små funderingar, tar jag ändå närmaste hoodie.
Jag tar på ett par blåa jeans till min svarta hoodie och borstar ut mitt hår. Min ryggsäck vilar mot väggen och jag tar den i min ena hand och öppnar min dörr försiktigt. Jag lyssnar noga efter men hör ingenting från huset. Okej mamma har inte kommit oväntat hem från sin lilla resa. För det har hänt förr att hon kommer hem tidigare än förväntat. Jag går in i köket och tar ett av äpplena som jag köpte av mina sista matpengar. Sedan går jag ut i hallen och tar på mig mina skor och en jacka innan jag kliver ut. Halvt bländad av solen låser jag dörren och går ut genom vår port. Mina steg går ner längst de trasiga plattorna som är omgivna av vissna buskar. Precis som alla andra lägenhetshus i närheten. Man måste bara älska vårt charmiga lilla kvarteret.
Med äpplet i min hand och ryggsäcken på min rygg påbörjar jag min väg till skolan. Egentligen vill jag inget annat än att bara vända om och lägga mig i min säng igen. Sedan leva resten av mitt liv där. Efter incidenten i fredags är jag inte särskild taggad på att få se Alex och dem i korridorerna. Jag hade hellre ätit upp min egna sko helt ärligt. Men tyvärr är inte det ett alternativ just nu. Inte för jag tror att de kommer prata med mig eller något. Men bara den tysta förnedringen om att de såg vad som hände. Att jag ramlade i en hög av toalettpapper. Mer förnedrande kan det inte bli.
Skolan börjar visa sig framför mig och min ångest ökar. Jag vill verkligen inte detta. Och som att detta inte kunde bli värre så har jag kemilektion idag, vilket innebär att vi lär få tillbaka våra labrorationsrapporter. Vilket innebär Christoffer. Kul.
Som vanligt kan jag syna gruppen killar bakom det röda lilla skjulet. Alla, förutom en, med en cigarett i handen. Det förvånar mig att Alex har hållt sitt ord om att inte röka. Jag trodde aldrig att han skulle göra det. Och jag kan inte undvika att på något sätt känna mig lite speciell. Jag fick honom att sluta röka. Även om han inte vet att det är jag. Jag går iallafall snabbt in i byggnaden utan att bli upptäckt. Som vanlig är korridorerna fyllda med människor och jag försöker smyga mig genom folkmassorna för att komma till mitt skåp. Väl framme sticker jag in nyckeln men ännu en gång så kan jag inte vrida den.
"Fuck" Jag tar i allt jag kan och nyckeln vrids faktiskt om och mitt skåp öppnar sig. Ni vet vad man säger, våld är lösningen på allt. Eller kanske tvärt om. Jag vet inte. Men jag lägger in min väska och tar av mig min jacka. Motstridigt tar jag fram kemigrejerna innan jag stänger igen skåpet igen.
Jag kommer in till ett tomt klassrum. Förvirrat kollar jag på klockan och ser att vi börjar om 10 minuter. Okej inte så konstigt att ingen är här. Jag tar plats längst bak där jag brukar sitta. Det kommer in människor sakta men säkert och precis när lektionen ska börja stormar ett skrattande killgäng in. Snabbt vänder jag ner min blick i bänken framför mig. När jag är säker på att de har satt sig och läraren har startat lektionen så vågar jag titta fram igen.
