Sommaren då allt förändrades

Kapitel 35. Tveksamhet

Frukosten, dagen efter, äter vi på deras terass som just nu har full solsken. Trots att det är så mycket sol så blåser det ändå ganska mycket, vilket gör att det inte blir för varmt utan väldigt behagligt. Just nu är det bara jag, Gloria och Arvid som sitter vid frukostbordet, men jag antar att de andra kommer, då vi alltid har ätit frukost tillsammans under vår tid här. Under tiden vi väntar tar jag två bröd och sätter de i brödrosten. 

"Vad händer idag då?", frågar Gloria sen medan hon häller upp ett glas juice. 

"Vet inte riktigt. Det är ju fint väder så vi kanske drar till stranden eller något", svara jag henne med ett stort leende på läpparna. Jag har verkligen blivit en så mycket gladare person sen Malte och jag blev tillsammans. Man ser ofta mig med ett leende på läpparna, då jag blir lycklig bara av att tänka på Malte och mig tillsammans. Jag har nog inte varit så här lycklig på länge, vilket känns så konstigt med tanke på min tveksamhet till att åka hit från första början. Men jag är så sjukt glad över att vi gjorde det. Efter bara någon minut kommer Malte ut på terassen samtidigt som mina bröd är klara i brödrosten.

"Godmorgon", säger Malte och pussar mig lätt på hjässan, innan han sätter sig ner på stolen bredvid mig.

"Godmorgon", säger jag tillbaka med det där stora leendet på läpparna fortfarande. Jag gör iordning mina mackor och häller sen upp ett glas juice, innan jag börjar äta av min frukost.

"Så, vad känner du för att göra idag?", frågan kommer den här gången från Malte.

"Jag tänkte att vi kanske kunde åka till stranden? Det är ju väldigt fint väder", säger jag och ler mitt gulligaste leende.

"Okej visst, jag menar hur kan jag säga nej till det där leendet", svarar han och ger mig en snabb puss innan han fortsätter med sin frukost. Själv ler jag stolt för mig själv då jag fick som jag ville.

"Ska vi fråga om gänget vill följa med också?", frågan som han ställer gör mig genast tveksamt.

"Hannah också?", bara tanken på att träffa henne efter det hon skrev gör mig inte direkt överlycklig. Jag antar att Malte ser min tveksamhet och hur orolig jag blir, då han lägger en hand på mitt lår.

"Jag ska prata med Hannah. Hon måste förstå att jag inte är intresserad av henne utan bara av dig", hans ord får mig att le, men jag är fortfarande inte helt säker på om det är en så bra idé att ta med henne. Fast samtidigt vore det ju konstigt om vi frågar alla förutom henne liksom. 

"Du litar väl på mig?", en osäkerhet tar genast över hans röst när han ser min tveksamhet. 

"Ja jag litar på dig, jag litar bara inte på Hannah"

"Jag tar hand om henne, jag lovar. Jag känner Hannah och hon kommer förstå, bara jag pratar klarspråk med henne", Maltes ord gör mig lite mer lugn och jag menar det jag sa. Att jag litar på Malte, för det gör jag verkligen, antagligen lite för mycket. Det är en av mina stora brister, att jag litar alldeles för mycket på folk, men jag hoppas att jag gör rätt den här gången. 

"Okej, jag litar på dig, du kan skriva till dem då", svarar jag och ger honom ett litet leende som tyder på att det går bra. Han ler tillbaka mot mig och tar sen upp telefonen för att skicka iväg ett meddelande i gruppen. Jag antar att vi helt enkelt får se hur det där snacket går lite senare.