Jag Heter Inte Ingrid

Kapitel 8

Hur vanligt är det att man funderar på att skona livet på en person som har våldtagit en och höll en som fånge i tre månader? Inte så vanligt, eller hur. Det var precis vad jag gjorde just i den stunden. Varför funderade jag ens? Vad fanns det ens att tänka över? Jag satt i det tältet som jag hade blivit tilldelad att sova i. Såklart fanns det ju inte tillräckligt med tält så att jag skulle kunna få ett eget, så jag fick dela tältet med en blond tjej som såg ut att vara runt min ålder. Hon kom in i tältet och satte sig på sovsäcken bredvid min, vänd mot mig.

"Hej," sa tjejen ivrigt. "Jag hörde att du bara pratar Svenska. Det kommer bli tufft för dig här i så fall."

Hon kastade bak sitt långa hår bakom sin axel.

"Jag heter Astrid förrensten," hon log mot mig och jag förstod att hon var en sådan där jobbig person som alltid var uppe i varv.

"Jag heter Nina," sa jag lågt och Astrid nickade.

"Jag vet," sa hon snabbt. "Jag hörde att vi var i samma ålder. Hur gammal är du? Jag är 17."

"16," sa jag och kollade på henne.

"Nice, jag hoppas att vi kan bli vänner," sa Astrid och log mot mig. "Många säger att jag kan vara jobbig och jag förstår varför. Jag kan prata rätt mycket och jag är väldigt nyfiken och jag har försökt att ändra på mig men jag kan inte. Jag jobbar på det men det är svårt så om jag pratar för mycket eller om det börjar bli jobbigt så måste du säga till, okej?"

Jag log och nickade och Astrid log tillbaka.

"Är du gravid förresten?"

"Mm..." sa jag och kollade ner på mina handleder.

"...Är det jobbigt?"

"Sådär," sa jag utan att kolla upp.

"Nej, jag menar...att prata om?"

"Lite..."

"Förlåt..."

Jag kände en hand på min axel och när jag kollade upp drog Astrid in mig i en lång kram. Jag log och kände tårarna som började rinna ner för mitt ansikte. Astrid sa inget utan kramade mig bara hårdare.

"Om du behöver prata om någonting så finns jag här," viskade Astrid försiktigt bredvid mitt öra.

Jag bara nickade och fortsatte att krama henne. Hon kanske inte skulle vara så jobbig ändå. Jag hörde barn som sprang förbi utanför tältet och jag log. Jag gillade barn, jag gillade bara inte tanken på att jag snart skulle föda ett själv. Jag var långt ifrån redo. Jag hade nog egentligen inte velat föda ett eget barn. Jag hade nog velat adoptera om allt hade förblivit som det var förut. En kvinna utanför någonstans ropade på Astrid och hon reste sig och gick ut. Jag skulle nog ändå trivas här. Så fort jag hade bestämt vad som skulle hända med Daniel.

På kvällen satt vi flera stycken runt en lägereld i mitten av lägret och åt fisk som några killar hade grillat över elden. Killarna hade satt sig lite längre bort och pratade med varandra och skrattade åt varandras skämt. De pratade Svenska och jag kände att jag också ville vara en del av gänget. Jag kände mig utanför men jag hade ju Astrid. Hon satte sig bredvid mig och hon verkade se att någonting var fel.

"Vad är det, Nina?" frågade hon men jag skakade på huvudet och sa att det inte var något.

Hon såg när jag sneglade mot killarna på andra sidan elden och hon log. Hon satte ner sin fisk, tog min hand, drog upp mig från bänken och rakt mot killarna. 

"Hej killar," sa Astrid och alla killarna vände sig mot oss och log. "Får vi sitta här?"

Några av killarna nickade och flyttade på sig så att vi skulle få plats att sitta. Det tog inte lång tid innan pratet och skratten var igång igen. Jag kunde inte hjälpa det men jag kände mig fortfarande utanför och jag var rädd för att säga något som kunde få mig att framstå som konstig. Jag kände hur hungrig jag var och ångrade att jag hade lämnat min fisk borta vid platsen som jag hade suttit på tidigare. Min mage kurrade och jag kände hur jag rodnade så jag kollade ner i marken. Killen bredvid mig log och frågade om jag var hungrig. Jag nickade och han reste sig och hämtade en fisk som han sedan gav till mig. När han satte sig ner kände jag hur jag rodnade ännu mer och jag sa ett snabbt tack. Han log och kollade på mig medan jag åt min fisk och jag kunde inte sluta rodna. Han hade grönbruna ögon och korpsvart hårt. Han hade ett par ganska slitna glasögon. Han hade en liten svart mustasch och en chin strip i samma färg. 

"Du är den nya tjejen, eller hur?" 

Jag nickade och svalde det jag hade i munnen. 

"Jag heter William men du kan kalla mig Will," sa han och log mot mig. "Vad var det du hette?" 

"Nina," svarade jag lågt och han skrattade till.

"Trevligt att träffas, Nina," sa han. "Men du behöver inte vara så blyg. Jag är inte den onda här. Det är Sigge som är det."

Han pekade med tummen på en kille som inte satt så långt ifrån honom. Sigge, som bara hade hört sitt namn, undrade vad Will hade sagt om honom och när Will berättade vad han hade sagt började han gapa och slog ut med armarna.

"Vadå ond?!" frågade Sigge stött och kollade på alla killarna som satt i ringen. "Vadå ond? Är jag? Skulle jag?! Inte alls! Eller hur killar!?!"

Killarna i cirkeln log och vissa började skratta medans vissa stämde upp i ett samstämmigt 'nja'. Sigge blev mållös och satte sig bara tyst ned på sin plats igen med armarna i kors. Han mumlade ett irriterat 'jag är inte ond' innan han blev helt tyst. Jag kunde inte låta bli att fnittra till lite och det fick Will att le ännu mer. Will berättade att han kom från en liten by i Dalarna men att båda hans föräldrar hade vuxit upp i Stockholm och att det var därför han knappt hade någon dialekt. Han berättade att han hade vuxit upp bland massa djur och att han aldrig hade fått några riktiga vänner eftersom alla brukade se honom som konstig. Han var 19 och hade precis gått ut gymnasiet 2 veckor innan det började bombas här i Sverige. Han berättade att han hade haft planer på att plugga vidare som veterinär efter gymnasiet men han hade aldrig fått chansen. Resten av kvällen satt jag och pratade med Will och jag började äntligen att känna mig välkommen.