Det är du och jag mot världen! Marcus & Martinus

8: Var är du?

Marcus perspektiv :

Vår lektion hade nu börjat. Men Martinus hade inte kommit ännu. Mathilde gick fram till mig och frågade.
"Marcus, vet du var Martinus är?" Jag skakade på huvudet.

"Okej! Det är inte likt Martinus att inte dyka upp på lektionerna! Men då får jag ge honom ogiltig frånvaro på denna lektionen!" sa Mathilde. Jag nickade som svar och fortsatte sedan göra mina uppgifter som vi fick början av lektionen. Jag har alltid varit bra på norskan i skolan, medan Martinus har lite svårare för det. Men han är bättre än mig i matematik.

...
Klockan är snart 19:00 och varken jag eller någon annan i min familj vet var Martinus är. Mamma satt vid köksbordet och såg orolig ut. Pappa pratade i telefon med någon förälder till en av våra kompisar. Han förhörde sig om dem har sett eller vet var Martinus kan befinna sig. Men ingen visste.
"Okej! Tack för hjälpen! Då får jag önska dig en fortsatt trevlig kväll." hörde jag pappa säga till personen på andra sidan luren.

"Kjell-Erik, vi får ringa polisen!" utbrast mamma, medan hennes tårar rann nerför hennes kinder.
"Vi väntar i några timmar till!" sa pappa, och lade mobiltelefonen på köksbordet.

"Linnéa kanske vet var Martinus är." sa pappa, medan han tittade på mig.
"Jag kan ringa och fråga!" sa jag tyst.

Jag gick upp till mitt rum. Jag tog min mobil och satte mig sedan i sängen.
"Var är du, Martinus?" sa jag tyst.
Jag letade upp Linnéas telefonummer och ringde henne.

"Hej, det är Linnéa!" sa Linnéa glatt på andra sidan luren.
"Hej, det är jag, Marcus! Har du sett Martinus? Vi har ringt honom flera gånger, men vi får inte tag i honom. Vet du var han kan vara?

"Va?!? Har ni inte fått tag i Tinus? Är han försvunnen?" frågade Linnéa medan jag hörde att hon fick panik.
"Ja!" sa jag tyst.
"Åh, min Martinus! Var är du?!" sa Linnéa med gråten i halsen.
"Kan du komma hit? Vi ska ut och leta efter honom. Det kan vara bra att du är här, om han skulle komma hem." sa jag, och försökte att inte brista ut i gråt. Gud. Tänk om jag aldrig får se min bror igen.

"Marcus, jag kommer nu. Gud vad rädd jag är. Vi måste hitta honom, Marcus!"

Linnéas perspektiv:

Nu är jag riktigt rädd. Var är han? Var är min älskade Martinus?
Jag tog på mig min marinblåa hoodie som jag tog fram från min garderob.

Jag gick sedan ut ur mitt rum och sprang nedför trappan, och sedan vidare till hallen där jag tog på mig dem första skorna jag såg.

Jag stängde ytterdörren och satte nyckeln i låset och vred om. Sedan sprang jag mitt fortaste hem till Marcus.

Jag såg att dem redan hade åkt hemifrån för att leta efter Martinus. Men dem hade inte låst deras ytterdörr, som tur var. jag gick in och stängde dörren.

Jag vred om låset och tände sedan taklampan i hallen. Jag tog av mina skor och ställde dem på skohyllan. Så tyst det är, tänkte jag medan jag gick mot trappan.

Mina steg var tunga medan jag gick långsamt uppför trappan. När jag hade tagit mig upp till övervåningen gick jag direkt till Martinus rum. Jag lade mig i hans säng och slöt mina ögon.

Jag såg honom framför mig. Jag såg Martinus. Min fina Tinus. Men han var inte här. Inte på riktigt iallafall. Jag var själv i hans rum, det var alldeles mörkt och det enda jag kunde se var ljuset från min mobil.

Kommentera gärna!🌸