Livia

En prins på hingst

30 minuter innan allt hände

Drottningen satt i entrén och tittade ensligt bort mot porten. Man kunde höra hur växten rörde sig vid dörren.
-Jag är visst ingen drottning trots allt. Sade hon och sjönk ner i stolen.
-Bara så länge du inte har någon make, och det vet jag att du kommer få. Sa en av pigorna och borstade bort dammet på golvet.
-Jag vet inte.. Ända sen Gabriel gick bort har jag inte vetat vad jag ska göra.
-Du kommer finna den rätte en dag. Sa pigan och gick iväg med sitt städarkit.
Drottningen tittade bort mot porten igen. Dörren fick en liten spricka.
En an älvorna kom flygandes mot henne.
-Har du sett något? Frågade drottningen oroligt.
-Nja.. Den växer ju bara på höjden och bredden. Sa älvan bekymrat.
-Antagligen som vanligt då.
Drottningen suckade.
-Du kan flyga iväg nu.
Älvan gjorde som hon sa och flög iväg.
Då hördes ett krasch.
-Vänta! Gå upp i tornet och kolla vad som händer där ute nu.
-Ska bli!
Drottningen ställde stolen mot väggen och satte sig på trappan. Då hördes ett till krasch. Älvan kom tillbaka med ett oroligt utseende.
-Det är någon som försöker bryta sig in i slottet! Han har nästan rivit ner hela växten!
-Jag vet inte vad jag ska göra.. Och jag vet inte om det är bra eller inte. Det är inte bra att han försöker ta sig in men växten har gjort problem.
Drottningen reste sig från trappan och gick långsamt in till det närmaste rummet. I rummet fanns mycket skatter och utrustning gömt. Hon tog ett svärd från ett slipat träskåp.
-Nej! Du sa ju själv att inga strider skulle komma till! Hämta trollen istället! Dom kommer skrämma honom men aldrig skada. Sa älvan och flög hastigt upp och ner.
Drottningen var påväg uppför trappan men då hände det. Porten slogs upp med en smäll. Och där stod han. Han hade huggit ner växten precis där porten hade stått. Han satt på en vit häst med en blå rosett på manen.
Han hoppade av hästen.
-Vad gör du här?? Drottningen var rasande. Denna porten var mycket värd och drottningen har alltid "beundrat" den.
-Ryktet om törnen med de finaste guld på topparna och livsfarligt att röra vid dem.. Fick mannen ur sig.
-Va? Drottningen stod i dörröppningen med ett undrande ansiktsuttryck.
-Det har spridit sig över hela landet. Alla vet om det. Ingen har bara vågat.
-Vågat vad?
-Det sägs att det är djävulens själ här under.. Under växten.
Drottningen tittade ner på marken.
-Det finns en visa. Från den ondaste längst ner, till den finaste längst upp. Du lär nog tjuta när du rör vid dess guld.
Det är klart, den rimmar inte men jag har alltid trott på den. Därför var jag bara tvungen att se den.
-Jaså? Det har jag aldrig hört innan. Sa drottningen misstänksamt.
-Ja.. Jag bodde i den lilla stugan där borta. Han pekade mot ett litet rött hus nära skogen.
-Jag brukade gå så långt bort som jag fick. Alltså inte längre än till det stora ekträdet. Men ibland gömde jag mig i busken för att komma ännu närmre.
-Vad är ditt namn? Sa drottningen efter en lång konversation.
-August Engelbrekt från Dalarna ers majestät. Sade han och bugade sig inför drottningen. Vad är ditt namn?
-Sililia. Bara Sililia.
-Okej, bara Sililia. Skulle det göra något illa om jag steg på?
-Nej, hästen dock.. Hästen kan följa med honom där borta. Hon pekade på ett kort, runt troll som blev förvånad att han fick en uppgift. Men trollet gick stolt bort med hästen till ett stall med andra hästar.
Dom gick uppför trappan och sedan höger och en trappa till. Sedan en trappa till, och en till. Och efter en lång stund kom dom upp i det högsta tornet.
-Oj.. Man kan verkligen se allt här ifrån. Han lutade sig lite ut men höll ett hårt grepp i kanten.
-Det sa min man också första gången han var här.. Sililia suckade och kliade lite på vänsterarmen.
-Sa han det? Var är han? Sa August och vände sig om.
-Jaa.. Han kanske tittar på oss nu. Hon gick ut till stenkanten där August stod.
Han kliade sig lite i nacken. Precis då gick Sililia ner för trappan.
-Hallå? Vart ska du?
-Jag ska göra något roligt. Hon sprang ner för trappan och hade ett smått leende på läpparna.
August följde efter henne nerför trapporna och ut igenom öppningen i entrén. Hon gick till stallet där hästarna stod och tog en häst där det tydligt stod att hästen hette Pontus.
-Ta din häst. Sa hon och pekade på en vit häst längst bort.
Han gick till sin häst och tog ut den ur boxen.
-Vi ska rida dit bort. Hon pekade mot en liten sluttning.
När dom var framme satte dom sig vid sluttningen och tittade på solnedgången.
Den dagen förändrade hela Sililias liv. Något ändrades där.
Varje vecka gick dom dit och tittade på solnedgången och tröttnade aldrig.
Efter något år bestämde dom sig för att ha ett bröllop.
Dom hade sitt bröllop på Sililias gräsmatta nära stallet. Dom hade fixat fina bänkar dom kunde sitta på och vita och röda rosor. Sililia hade en stor vit klänning som hade fint glitter på sig. August hade kammat sitt bruna hår och hade på sig en blå mantel och tighta vita byxor. Det var deras första kyss. Den hände där.
Många applåderade och vissa grät. Prästen stod bara där. Alla troll satt längst fram och grät. Men de flesta slutade gråta när dom hörde trollen. Några älvor hade gjort en krans av rosa och vita rosor. Dom flög och satte den på hennes huvud.
-Tack så mycket! Sa Sililia med ett stort leende.
Bröllopet slutade inte förens lång in på natten.