Follow - The Fooo fanfiction

Kapitel 19

Att strosa runt i butiker kunde jag erkänna inte riktigt var min grej, eller hemma så var det nog mer min grej men inte här där man gick igenom gallerior med kvadratmeterytor lika stora som hela staden jag bodde i. Agnes hade i alla fall dragit in mig på alla diverse affärer och fått mig att komma ut med minst en kasse från varenda butik. Inne i varje affär så klädde hon upp mig i alla möjliga kläder som mot min vilja var i de färger jag helst av allt inte bar - blått och aprikos. Färgerna aprikos och blått var sådana färger jag inte kunde ha på mig, eller ja - blåa jeans funkade men jag avstod helst när det kom till tröjor och andra grejer. Anledningen till det var att inom min sport så har alla sin egen färg på dräkterna och där med så har mina två största motståndare just färgerna blått och aprikos på deras tävlingsdräkter. 

Mitt mål med den här dagen var hursomhelst att överleva den, vilket jag lyckligtvis gjorde även fast jag var helt utmattad när jag kom till hotellet vi skulle sova på en natt till. Egentligen hade vi bestämt att vi skulle checka ut redan i morse men eftersom alla komplikationer med att Agnes inte kom i tid och att vi blev sena med att komma oss i säng så betalade vi för en extra natt. Mamma var väl kanske inte den gladaste när jag sade att vi hade gjort det men hon accepterade det efter att jag hade ljugit och sagt att Jess som vi skulle bo hemma hos var borta och att vi inte kunde vara i hennes lägenhet utan henne.

- Sofia kasta hit din telefon! ropade Agnes från sängen när jag stod vid skrivbordet och hällde upp godis i en av skålarna som fanns på hotellrummet. Med ena handen så drog jag upp telefonen ur bakfickan och tittade på Agnes med höjda ögonbryn.

- Varför ska du ha den? frågade jag och kastade den till henne. Hon flinade och knappade in min kod. Jag kunde se hur hon tryckte på någon app för ett annat sorts sken lös upp hennes ansikte underifrån. Försiktigt balanserade jag de två skålarna fyllda med så mycket godis att vi skulle få ont i magen, till sängen och slog mig ner bredvid henne. Hennes fingrar studsade över skärmen och jag såg hur hon smått skrattade ibland.

- Vad gör du? frågade jag och lade mig halvt över henne för att se vad hon höll på att göra. Hon höll dock telefonen ifrån mig så att jag inte kunde se.

- Seriöst Agnes vad håller du på med? försökte jag igen men fick inget annat än små fniss som svar av henne. Efter att halvt brottat ner henne i sängen så fick jag äntligen tag på telefonen. På något vis hade hon dock hunnit att stänga ner alla appar så jag kunde inte direkt se vad hon hade gjort. Fortfarande satt hon och skrattade vilket gjorde mig nästan irriterad.

- Vad har du gjort? frågade jag med en lite smått arg underton på rösten. Hon svarade inte utan fortsatte att skratta. Jag tittade runt överallt men kunde inte hitta vad hon hade gjort förrän jag fick en notifikation från twitter där det stod att någon hade svarat på ett meddelande jag hade skickat, vem det var hann jag inte se men jag såg att meddelandet innehöll ett rött emojihjärta. Vad jag visste så hade jag inte använt direktmeddelanden på evigheter eftersom jag hade de flesta personerna i min kontaktlista i telefonen eller på andra appar där man kunde komunicera med varandra. Med osäkra tryck på telefonen så tog jag mig in på twitter och sedan till direktmeddelanden där det stod att jag hade en händelse.

- Varför så sammanbiten? frågade Agnes när jag flackade med blicken mellan mobilen och henne. Jag läste lite tydligare på telefonen och insåg att Omar hade svarat på något som jag inte hade skrivit, alltså något som förmodligen Agnes hade gjort när jag hade försökt brottats med henne för att få igen telefonen.

- Okej, ärligt nu, jag vågar inte klicka in och läsa vad du har skrivit till Omar från mig, svarade jag och gav henne världens mest seriösa blick. Hon rullade med ögonen och tog mobilen från mig.

- Du skriver ju saker till O-, vänta har han svarat dig? utbrast hon och nästan flög upp ur sängen. Jag nickade och försökte ta igen mobilen men hon vägrade ge tillbaks den utan klickade sig in på meddelandet för att dubbelkolla så att det var på riktigt.

- Ge hit den, röt jag och slet till mig telefonen igen för att skriva ett ursäktande meddelande.

“Förlåt, det var Agnes som skrev meddelandena där uppe, haha ;)”

Mitt svar var enkelt och relativt kort men det var av den anledningen att jag inte ens visste vad det var hon hade skrivit till honom då jag hade valt att hålla min blick borta från det. Förmodligen skulle jag skämmas så frukansvärt över det eftersom vi alltid gjorde allt för att skämma ut den andre.

“Hälsa henne att det var söta meddelanden i alla fall♡”

“Jag ska göra det♡”