Friends? Friends.

❄️Kapitel 4❄️

GOTT NYTT ÅR, snart i alla fall. Jag tänkte skriva ett litet längre kapitel men frågan är bara om det blev så mycket längre? Idk men men, enjoy it

Viviannes pov

*dröm*
19 Oktober 2006

"Hora!"
"Missfoster"
"Fitta"
"Äckel"
"Kossa"
"Cp unge"

5 killar sprang efter mig. Elias, William, Erik, David och Micke. Dem hann såklart ifatt mig. David sparkade mig i magen, Micke skrek på mig, William spottade på mig och Elias sparkade mig i bakhuvudet. Jag hörde dem skratta och hur jag kippade efter andan, sedan blev allt svart.

*dröm slutar*

Jag satte mig rak lång upp i sängen. Min mage värkte, eller? Jag kan inte ens tänka klart. Salta tårar rann ner från mina kinder. Jag har inte drömt mardrömmar sen flera år tillbaka. Jag la mig ner i sängen igen och blundade. Men så fort jag höll på att somna hörde jag skratten och hur jag försvarslöst ropade efter hjälp. Jag var 12 år när det hela började. Jag hade bytt skola och redan andra veckan blev jag bli retad för min vikt. Det blev allt värre och jag började med att skada mig själv, så som att stoppa ner fingrarna i halsen och att skära upp handleder och lår. Därför går jag aldrig i bikini eller shorts. Jag berättade aldrig för mina föräldrar om detta, faktiskt så är det ingen förutom jag och min teddybjörn Teddy (aha fancy namn jag vet) som vet om detta och så ska det förbli. Jag döljer hellre det förflutna och att alla är glada än att folk ska börja oroa sig för mig.

Klockan var prick 04:04 men jag var alldeles för rädd för att somna om så jag bestämde mig för att smita ut. Vi fick egentligen inte gå ut, bortsätt från den ytterst lilla gården på baksidan av byggnaden, om vi inte har vuxet sällskap. Jag tänkte inte gå någon jätte lång runda eller rymma här ifrån, bara en ytterst liten promenad och sen ska jag komma tillbaka och ingen kommer då märka att jag vart borta, för det finns ändå inte ända själ på detta sjukhus som bryr sig om mig eller vad jag gör, kanske Harry, lite grann i alla fall. Eller så väntar han bara på det rätta tillfället att krossa mitt hjärta, precis som alla andra har gjort.

Den kalla vinter kylan slog emot mig när jag klev utanför dem stora entrédörrarna. Dum som jag är tog jag inte på mig något mer än en tunn kofta som jag hittade under sängen. Mhm bra jobbat där Vivi. Jag drog koftan tätare runt kroppen och började gå längs Stockholms gator. Sjukhuset som jag bott på ett tag nu, och som jag inte vet namnet på, låg nästan mitt i centrum vilket gjorde mig lite nervös. Jag trodde inte att jag skulle bli våldtagen eller något sånt men ändå, never say never. Jag tog ett djup andetag och fyllde mina lungor med frisk luft. Jag gick några gator ner och tog sedan höger bort mot torget. Jag passerade ett gammalt café som gått i konkurs för inte alls länge sedan. Här brukade jag och min bästa vän Amanda fika efter skolan. Vi beställde ofta någon varm dryck som choklad eller kaffe och en muffins till det. Jag log åt minnet och stannade utanför för att kunna se in genom det dammiga fönsterrutan. Jag såg min spegelbild och hur en siluett var påväg över gatan åt mitt håll. Fan fan fan. Tänk snabbt, ehm vad ska jag göra? Springa är det första som ploppa upp i mitt huvud och det var just det jag gjorde. Jag sprang, sprang för mitt liv tillbaka mot sjukhuset. Snabba, smidiga steg hördes bakom mig. Han, eller hon för den delen, kommer komma ikapp mig om jag inte kutade allt vad jag har den sista biten
"Men kom igen sötnos, jag vill bara prata med dig" Skrek personen bakom mig. Det var en kille, like I said. Jag kollade bak och såg hur personen var på väg tillbaka, daffaq? Jag ökade takten 'snart är du framme' tänkte jag och vände blicken framåt. Jag såg inte mer än en person som stod på gatan framför mig. Han höll ut sina armar och jag hann inte stanna förrän jag var fast i hans famn
"vart var du när jag behövde dig"?
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag veeet vem det är men inte niiii, mohahahahah

Kramar Såfija