Watched ➸ Harry Styles (sv)

6

Jag satt på lektionen, armbågen på bordet, lutade mitt huvud emot min hand, och jag var i djupa tankar.

Det faktum att jag nu visste vem som..tittar på mig, gör min känsla att jag blir stirrat på mycket mer obekvämare. Även fast det verkade som en ung, sexig kille så kändes det fortfarande en aning läskigt.

Dessutom, så varför just jag? Jag menar det finns typ hundra olika tjejer på den här skolan, alla är snyggare än mig.

Och, varför just den här skolan? Och hur ser han mig? Och hur kan han bevaka mig hela tiden? Jag menar, han är ju en människa, han måste ju äta, duscha, och sånt. Det var så många saker jag inte förstod.

Jag hoppas jag kan se honom igen, fråga honom frågor, och se honom. Varför kunde han inte bara gå fram til mig och säga 'hej, det är jag som stirrar på dig hela tiden'. Fast vid närmare eftertanke skulle det varit lika konstiga, jag menar, man går väl bara inte fram och säger det? Eller?

Jag suckade högljutt, jag har tänkt på detta endan sedan det hänt, men ändå har jag inte kommit någon vart.

Det enda jag vet att jag vill...nej, måste. Jag måste möta honom igen.

_________________________________________________________________

Jag suckade högt när påsen föll åt sidan, vilket resulterade att innehållet, alltså bollar, rullade ut över hela golvet, när jag precis hade samlat ihop alla.

Jag plockade upp en boll, siktade, och kastade den i påsen, och fortsatte göra så.

Alla elever brukar en gång få i uppdrag att städa i idrottssalen. Idag var det min och Josh's tur, men Josh verkade ha skippat, så det blev jag som var kvar som plockade upp alla bollar, och ställde bort alla plintar.

Mina tankar cirkulerade fortfarande omkring

"Mary." hörde jag någon ropa, när jag hade plockat upp de flesta bollarna, och jag vände mig om, för att se Zayn gå ifrån dörren till killarnas omklädningsrum emot mig. Skulle inte han hålla sig borta ifrån mig?

"Hej." svarade jag, och när han nått fram till mig insåg jag sakta att blåtiran var borta. Jag rynkade på pannan, förvirrad, den kan väl ändå inte ha försvunnit på bara några dagar?

"Jag lånade min mammas smink." förklarade han då han såg min förvirrade uppsyn. Jag nickade, det krävdes mycket för att inte börja skratta. Zayn Malik, skolans bad-boy, lånar hans mammas smink. Det faktum att de orden kom ut ur hans mun, med hans röst, fick mig att vilja skratta högt i hans ansikte, men det skulle kanske inte varit så snällt.

Dessutom var det mitt fel att han fick använda det för att dölja blåtiran.

"Åh." svarade jag kort, lät säkert jätte dum. Jag fortsatte samla in bollarna, och när jag samlat in alla förutom en, så var Zayn snabbt framme vid den.

Han sparkade den, och den hamnade imponerande nog rakt i påsen. Jag log kort emot honom som ett tack, även fast jag kunde gjort det själv.

"Så...Mary." MARY ANNE JANE, ville jag nästan skrika, men nickade en aning istället, gick fram och tog tag i påsen. Zayn följde tätt efter mig när jag gick in i redskapsboden

"Har du en bror?" Jag rynkade på pannan. Varför trodde han det?

"Eh...nej. Jag är det enda barnet." Jag ställde ner påsen i redskapsborden, och vände mig om emot Zayn som stod i öppningen till redskapsborden. Han nickade en aning.

"Verkligen?" Han lät nästan skeptiskt, som om han visste att jag hade en bror och han visste att jag ljög. Men han har fel, jag ljuger inte. Jag har inga syskon, och jag förstår inte varför han tror att jag har det.