han i trean ➳ noel flike

20

Philippas perspektiv

Dagen efter är en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Till att börja med råkar jag av misstag nästan missa Samanthas begravning på grund av att jag försover mig.

Jag sätter mig bredvid Samanthas mamma och hennes bror i kyrkan. Hennes bror är 18 år men trots det bor han inte hemma. Han har redan flyttat hemifrån på grund av skolan om jag inte mins fel, och jag vet att detta krossade Samanthas hjärta totalt. 

Ibland åkte vi och var i hans lägenhet och han berättade alltid något om hans flickvän. Dock har jag fått reda på att de nu gjort slut. 

En äldre man reser sig upp och går fram mot kistan där Samantha ligger. Jag tittar över mot Brandon, Samanthas bror, och ser hur han erbjuder mig att ta tag i hans hand. Jag pressar fram ett sorgset leende och tar sedan emot den. Jag kramar om hans hand hårt och lutar mitt huvud mot hans axel. 

Att senare behöva säga hejdå till Samantha var nog det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag fick något form av anfall när jag skulle säga hejdå och föll ihop till en klump på marken. Brandon var snabbt framme vid mig och kramade om mig hårt innan han sedan ledde mig bort från kistan. 

"Brandon...hon är borta" säger jag när vi kommit ut från kyrkan. Vi står en bra bit bort från resterande av gästerna på begravningen. Det känns bäst så. 

"Ja..jag antar att hon är det.." säger han med en sprucken röst. Jag tittar över mot honom och ser hur han torkar bort tårarna från sina kinder. "Du, det är okej att...gråta, en av mina vänner sa det till mig" säger jag och ett litet leende sprider sig över mina läppar vid tanken av Noel. Brandon vänder sig om mot mig och kramar om mig hårt. Hans huvud lutar mot min axel medan han gråter. 

Även jag börjar gråta vid det här tillfället och han suckar. "Jag gråter på en 16 årings axel, hur patetiskt är inte det?" säger han. Jag fnissar till lite. "Kanske lite?" säger jag och torkar mina tårar. 

"Ja, kanske" säger han och skrattar till lite. 

"När åker ni hem igen?" frågar han. 

"Min mamma vill att vi ska dra typ i eftermiddag, jag måste till skolan imorgon"

"Skolan suger" säger han och jag nickar. Han lägger sin ena arm över mina axlar och vi börjar gå bort mot folkklungan. "Jag kan köra oss hem om du vill? Så slipper vi vara med alla andra som ändå bara gråter" säger han och jag nickar långsamt. 

"Du vet att jag finns här för dig va? Om du vill prata om Samantha eller om vad som helst, du kan alltid skriva till mig eller ringa mig" säger han när vi kommit in i bilen. Jag tittar ut genom fönstret och han startar motorn. 

När vi kommer hem till Samanthas hus går jag raka vägen upp till hennes rum. Fast jag sätter mig precis utanför. Mamma sa att vi åker om en timma. Jag vill gå in till hennes rum men det är något som stoppar mig, något inom mig som säger till mig att jag inte borde. 

Brandon gör mig sällskap men jag tittar inte mot honom. "Du vet att rummet inte kommer försvinna va?" säger han och jag rycker på axlarna. "Det är så dumt. Det känns som om jag måste förtjäna att gå in i hennes rum..och att jag typ inte gör det?" säger jag och suckar. 

"Det är inte alls dumt. Jag förstår dig"

"Jag vill gå in men jag kommer inte klara av det. Jag klarar knappt av att inte gråta nu" säger jag med en suck. 

Jag börjar tänka på Noel. Plötsligt ogillar jag tanken av att jag faktiskt har gråtit i hans famn. Jag har ju inte känt honom så länge och han är så pass äldre än mig att jag förmodligen inte borde gjort det. Han kanske tyckte det hela var patetiskt, men sa inte det för han ville vara snäll. 

Men jag kan gråta i Brandons famn. Jag har gråtit mycket i hans famn och jag har känt honom länge.  Jag vet liksom att jag verkligen kan lita på honom och att vi liksom har någon form av conection mellan oss. 

"Jag ångrar mina sista ord till henne Brandon, jag sa åt henne att hon skulle vara okej, jag borde hållit om henne och stannat vid henne. jag saknar henne" min röst spricker på slutet och jag begraver mitt ansikte i mina händer. 

"Senaste gången jag pratade med henne var för två månader sedan" säger han och sätter sig ner på golvet intill mig. "Vi bråkade, hon avskydde verkligen mitt ex, och det var liksom inget jag visste sen tidigare så jag vart ganska chockad. Hon sov hos mig den natten efter bråket, hon bad om ursäkt och dagen efter körde jag hem henne" säger han med en suck. 

"Ni hade iallafall något gott emellan er eller så, hon hatade mig för att jag skulle lämna henne"

"Samantha kunde inte hata dig hur mycket hon än försökte, hon hade dock rätt angående mitt ex, vi gjorde slut en vecka efter jag pratade med Samantha" säger han. 

"Jag beklagar" säger jag. 

Han skakar på huvudet.

Min telefon plingar till på golvet intill oss och han plockar upp den. "Vem är Noel?"

"En kille på min skola"

"gillar du honom?"

Jag rycker på axlarna. 

"Hur gammal är han?"

"18"

"Va?" utbrister han och tittar chockat på mig. 

"Han går i trean, chilla, jag tror inte att han är en dålig person längre" säger jag.

"Längre?"

Och det är nu jag berättar hela storyn för honom om mina första två veckor på skolan och om hur jag och Noel är någorlunda bra vänner nu. Och hur Noel känner att han måste se efter mig. 

"Jag gillar inte honom" säger Brandon. Jag antar att det mest handlar om att han är några år äldre än mig. 

"Han är för gammal för dig"

"Men lägg av, vi dejtar ju inte precis och det lär vi nog inte göra heller"

"Philippa? vi måste åka nu!" ropar mamma ifrån nedervåningen. Jag stönar irriterat och reser mig sedan upp. Innan jag och mamma lämnar säger vi hejdå till hela Samanthas familj och vi kramar om varandra hårt. 

När jag kommer in till mitt egna rum igen tar jag upp mobilen och ser att jag har fått tre nya sms från Noel.

Noel;
vill du hitta på något?

Kommer du hem idag?

Vad gör du

Philippa;
jag behöver tid för att tänka igenom allt Noel, vi får ses någon annan dag