Sebaria

Sjukhuset

Det hade hunnit bli mörkt när Maria kördes in i ambulansen, för att sedan köras i ilfart till Visbylasarett, sjuksköterskorna började fundera på vad som faktiskt var fel, för enligt alla prover och tester de gjorde på vägen in så var Maria stabil, och hon andades fortfarande normalt, men var inte kontaktbar. De hade aldrig sett något liknade, när Maria hade kommit fram till sjukhuset så kördes hon i ett rum där en läkare redan väntade, Hasse Qvist var deras bästa läkare och förhoppningsvis skulle han hitta felet.

En stund senare så började Maria vakna till, hon tog tag i sjukhussängen för att försöka sätta sig upp, men Hasse la försiktigt sin hand på hennes axel och bad henne lägga sig ner igen, lite förvirrat så frågade Maria vart hon var och vad som hade hänt, när Hasse berättade så kände Maria en stor skuld, hon ville inte att hennes kollegor skulle se henne så dålig, hon ville bara kunna jobba som en vanlig person igen. Efter att Qvist och Maria hade pratat ett tag så insåg Hasse att Maria hade ignorerat ett flertal varningssignaler och istället för att lyssna så fortsatte hon som hon brukade, vilket slutade med att hennes kropp inte orkade fortsätta och till slut sa ifrån rejält. Hasse förklarade att Maria behövde ta det lugnt, att hon fortfarande var skör och att hennes undermedvetna fortfarande försökte bearbeta allt som hade hänt.

*3 timmar senare*

Maria hade fått tagit ett flertal tester och prover till, vilket fick henne att bli lite illamående, så hon la sig så bekvämt hon kunde för att sova bort hennes illamående, men då hör hon en försiktig knackning och ser hur Sebastian kommer in med hennes favoritsnacks, han bad om ursäkt för att han inte hade kommit in tidigare. "Varför tog det så lång tid?" Frågade Maria lite förvånat, Sebastian brukar alltid vara så noga med tiden, "utan att belasta dig för mycket med jobb, men vi har gripit Josef Boman" svarade Sebastian, "men nu ska vi inte prata om jobbet eller Boman, vi ska prata om dig." Fortsatte Sebastian, innan Maria hann demonstrera så kom även Arvidsson och Hartmann in i rummet, Sebastian satte sig på sidan av sängen och la en hand på hennes ben och tittade djupt in i hennes havsblåa ögon. Arvidsson satte sig på stolen som Sebastian tidigare satt på, medans Hartmann vankade av och an, de syntes att han var orolig men även lite irriterad.

"Jag vill att du ska förklara vad det var som hände nu" Sa Hartmann bestämt och innan Maria hann säga någon undanflykt så gav Sebastian henne en allvarlig blick, "ja- jag vet inte..." började Maria, "sluta nu, du vet precis" fortsatte Arvidsson medan han tog stolen och hoppade närmare Maria. Helt plötsligt hör de snabba steg utanför och sen slängs dörren upp, och in kommer Marias mamma. Maria drar en tyst suck, hennes mamma ska alltid överdramatisera allt. "Älskade unge, du får aldrig skrämma mig sådär igen" halv skrek Marias mamma medan hon gick fram till sängen för att krama Maria.

"Josephine, kan vi få Maria för oss själva i fem minuter? Frågade Hartmann, Marias mamma gick ut igen, hon ville ändå hitta något att äta.
"Du förstår att de är allvar va?" Fortsatte Sebastian, han hörde hur hans röst nästan brast medans han tog tag i hennes hand, Maria började berätta "Ja.. det började när Hartmann kom in... eller nej, egentligen börja de tidigare än så, det började redan på väg till jobbet, jag började känna mig lite yr, men trodde de skulle gå över..." Maria tar en tyst minut, medan hon torkar bort en tår från Sebastians kind.

"Men när det inte släppte så tänkte jag bara att det var stress, allt de här med Boman, det har varit en stressig situation, men när jag skulle hämta kaffe så kändes det som jag fick ett slag i huvudet och sen helt plötsligt låg jag på golvet. Det sista jag minns är ditt skrik Hartmann" Det hörs ytligare en knackning och till Marias förvåning kommer hennes allra bästa vän Erika Lund in i rummet, Erika flyttade för tre år sen ner till Malmö för att jobba som kontorschef där.

Maria hoppades att det inte bara var för Maria Erika hade åkt från Malmö, även fast hon visste att det troligen var anledningen, Erika gav alla en stor kram och Marias favorit choklad till Maria, den gick bara att köpa i Danmark och varje gång Maria kunde så åkte hon ner för att köpa den, nu hade de dock dröjt ett tag sen sist. Sen bad Hartmann Erika följa med ut, "visste du något om detta?" Frågade Hartmann medans han kika in till Maria genom fönstret, "jag visste bara det andra, som du antagligen vet också, om miss.." svarade Erika, "ja, jag vet, men trodde hon hade återhämtat sig" svarade Hartmann med en suck.

En stund senare kommer alla ut förutom Sebastian, när de slänger en sista blick på Maria så ser de hur hon har somnat och Sebastian också har gjort det. De tycker de känns tryggt att Maria iallafall inte är ensam, efter att de har stått och pratat om allt möjligt så inser Hartmann att de är dags att jobba igen "tillbaka till order nu, medeltidsveckan och allt vad de nu innebär nästa vecka, och kanske en mindre kraft hos oss också"