Sebaria

Mardrömmarna

Några veckor hade gått sen Maria fick sitt första "anfall" som hon valde att kalla det, hon hade fått åka hem med sträng order om att inte jobba för mycket nu, och Hartmann hade satt Maria på pappersarbetet trots att hon protesterade.
Sebastian var fortfarande väldigt orolig för henne, han slutade senare än henne och var ständigt orolig att han skulle hitta henne på golvet igen. Trots att Maria försökte övertala honom att hon mådde bra så vågade han inte tro på det för mycket.

Idag skulle även hans mamma Harriet komma från Stockholm till Gotland på ett så kallat "hemligt" uppdrag, att hon skulle komma oroa han ännu mer, då Harriet och Maria inte gick bra ihop, och Harriet var väldigt bra på att uttrycka sig klumpigt, vilket inte Maria skulle orka ta nu.

*Några timmar senare*

Sebastian sitter i soffan och kollar på dam fotboll, medan Maria förbereder gästrummet där Harriet ska sova. Efter ett tag känner hon hur ångesten börjar komma igen, så hon släpper allt och går ut till vardagsrummet, där hon ser Sebastian sitta med en öl i handen, hon stannar upp och iakttar honom i dörröppningen och små ler för sig själv innan hon fortsätter in. Hon lägger sig på rygg i soffan med benen i Sebastians knä, han lägger en hand på hennes ben och tittar på henne och ler. Maria känner hur ångesten långsamt börjar försvinna och byts ut mot trygghet. Hon slänger en sista blick på Sebastian innan hon lägger sig på sidan och somnar. Sebastian sitter kvar med hennes ben i knät och dricker upp det sista ur sin öl innan han reser sig försiktigt för att inte väcka Maria, innan han går så lägger han en filt över henne och ger henne en puss på pannan.

*30 minuter senare*

Sebastian hör en knackning på dörren, innan Harriet kommer in, "Vad sliten du ser ut" säger Harriet med en suck efter att hon har ställt ner sina saker, "Ja, vi har haft en tuff period" svarar Sebastian och kikar in i vardagsrummet och ser Maria fortfarande ligga i soffan, han hjälper sin mamma in med sakerna i hennes rum, sen ser Harriet Maria. "Blev de sent igår eller?" Säger hon med ett elakt flin, hon tycker inte de är särskilt vuxet att sova mitt på dagen. "Hon har inte kunnat sova ordentligt på länge, låt henne sova" svarar Sebastian och vänder bort blicken. De går ut i köket för att fortsätta med maten Maria har förberett, till Harriets förvåning blir det hennes favoritmat, Kalops.

De samtalar om allt möjligt medans de gör maten, helt plötsligt så vaknar Maria upp i soffan helt kallsvettig, hon har haft en mardröm, men när hon hör Harriets röst blir hon osäker på om hon ska gå ut. Hon kollar sig själv i spegeln och ser hur allt hennes smink har smetats ut, hon inser att hon inte kan hälsa på en sån perfekt och ordentlig person som Harriet på detta sätt. När hon ska gå ut i badrummet för att tvätta bort sminket så möter hon Harriet och Maria slår snabbt ner blicken i golvet "Men som du ser ut flicka lilla" säger Harriet med en avsky i rösten, nu har även Sebastian anslutit till de, "Mamma..." börjar Sebastian, "Ja, jag vet, råkade somna med smink, alla kan inte vara så perfekta som du" svarar Maria innan hon går in i badrummet.