sommarnätter

Kapitel 52

"Luke" mumlade jag och gick sakta fram till honom. Lukes blick mötte min. Han stannade upp i sitt drickande och dunkade ner flaskan i gräset.
Jag satte mig sakta ner mittemot honom. Försiktigt la jag min hand på hans knä.
"Vad gör du, Luke? Varför gör du såhär mot dig själv, mig och de andra?" frågade jag lågt med en förtvivlad röst.
Lukes tårar rann. Han skakade sakta på huvudet. Jag såg att det tärde på honom.
"Förlåt, förlåt så mycket att jag sårade dig. Det var verkligen inte meningen" viskade jag. Luke begravde sitt ansikte i sina kupade händer. Han skakade kraftigt på huvudet och drog sig ilsket i håret.
Jag flyttade mig närmare honom och tog tag i hans händer. Jag drog bort dem från hans ansikte och höll i dem hårt.
"Luke" fortsatte jag. Hans blick vägrade möta min.
"Luke, titta på mig" viskade jag.
Luke flyttade sakta sin förstörda blick mot mig. Länge satt vi bara där under tystnad och såg in i varandras ögon.

"Prata med mig. Berätta hur du känner" viskade jag.
"Jag kan inte förlora dig också, Agnes" viskade Luke.
Jag gav honom en frågande blick.
"Du har inte förlorat mig. Det var du som blev sur på mig, inte tvärtom" förklarade jag. Luke nickade.
"Jag vet, och jag ångrar mig som fan. Jag skiter i kyssen. Jag skiter i att du inte berättade. Jag kan ta hur mycket skit som helst från dig, men jag tänker inte lämna dig. För du får mig att må så jävla bra" sa han. Jag log mjukt.

Jag var såklart glad av hans ord och att han hade ändrat sig och förlåtit mig, men jag kände samtidigt en viss oro. Han hade druckit en halv vodkaflaska och allt han sa var oklart och hängde inte ihop. Jag visste inte om jag kunde lita på honom.
För bara några timmar sedan sa han att han var besviken på mig för att jag inte hade berättat om Wille och han vägrade prata med mig, men nu sa han att han sket i vad jag gjorde med Wille och att jag inte berättade och att han ville vara tillsammans med mig för alltid.
Jag var förvirrad. Men hur mycket jag än ville ha tydliga svar så visste jag att jag inte skulle få det ikväll.
Det jag behövde göra var att få Luke att sluta dricka och komma tillbaka till de andra.

"Kom, vi går tillbaka" sa jag och reste mig upp. Luke skakade på huvudet.
"Du är sur på mig, jag märker det. Snälla, ta mig tillbaka" utbrast han. Jag rynkade på pannan och skakade på huvudet. Jag satte mig på huk och sökta mig efter hans blick.
"Nej, Luke. Jag är inte sur på dig. Jag vill vara tillsammans med dig. Men du måste tillbaka och sova för annars kommer du må skit imorgon, okej?" förklarade jag lugnt och sansat.
Luke skakade häftigt på huvudet. Han drog sig loss från mitt grepp om hans händer och greppade tag om flaskan. Medan tårarna forsade ner längs hans kinder pressade han flaskan mot hans läppar och drack. Jag hukade mig ner mot honom igen och tog tag i flaskan. Sakta drog jag den från hans läppar. Han sa inte emot utan lät mig ta bort den helt. Jag kastade den bakom mig så att den gick i bitar och drickan hälldes ut.
Luke drog sina händer genom håret. Han hulkade och skrek. Han hade drabbats av en panik- eller ångestattack. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag bara lutade mig fram och kysste honom.
Luke höll andan under den långa kyssen och jag kände hur han slappnade av allt mer. Tillslut drog jag mig ifrån honom.
"Kom nu, Luke" sa jag mjukt. Han nickade sakta.
Hans tårar var slut och det verkade som om han hade fått lite vett tillbaka i alla fall.

Jag reste mig upp och sträckte ut handen mot Luke. Han tog tag i den och med min hjälp lyckades han resa sig upp. Han var extremt vinglig så jag la hans arm runt mina axlar och vi började gå sakta.
Filip, Douglas och Gustav stod en bit ifrån och studerade händelsen. När de såg att jag hade fått upp Luke på fötter skyndade de sig emot mig. Jag kände hur Luke blev tyngre och tyngre och han föll tillslut framåt. Men som tur var så hann Filip, Douglas och Gustav fram och fångade honom. Chockat såg jag på när de rätade upp honom. Han var avsvimmad.
Jag suckade och skakade på huvudet av förtvivlan.

"Det är lugnt. Vi tar tillbaka honom till parken och låter honom vila" sa Filip.
Filip och Gustav ställde sig på varsin sida om Luke och placerade hans armar runt deras axlar och släpade honom mellan sig. Sakta började vi gå tillbaka till tjejerna.

Jag och Douglas gick några meter bakom Filip, Gustav och Luke.
"Du var duktig. Jag vet inte vad du sa eller hur du lyckades få honom att sluta dricka, men du lyckades" sa Douglas och log mot mig. Jag log svagt tillbaka.
"Hur är det?" frågade han när han märkte att jag inte log helhjärtat.
"Jag vet inte. Det tärde på mig, att se Luke sådär. Han var så förstörd, så förvirrad" berättade jag lågt.
"Han har som sagt inte så bra relation till alkohol. Senast han drack var ju när hans syster hade gått bort och då var han såhär varenda dag i flera veckor. Och jag antar att han blev så sårad av ert bråk att han var tvungen att dricka och såklart drar det till sig minnen från förra gången så jag förstår om han var förvirrad och förstörd" förklarade Douglas.
"Jo, jag förstår det. Men han sa bland annat att han inte ville förlora mig, att jag var sur på honom och så bad han mig att ta honom tillbaka. Det var som att han hade en helt annan bild av vad vi bråkade om" sa jag och bet mig tveksamt i läppen.
"Det är alkoholen. Imorgon är han förhoppningsvis som vanligt och då måste ni prata igenom allt. Det kommer ordna sig, jag lovar" sa Douglas. Han log mot mig och jag kunde nu le tillbaka på riktigt.

•••
Vad tror ni om Luke? Hur mår han egentligen? Kommer de lösa allt? Kommentera!!!!!!! Två kapitel kvar (;
Puss & kram <3